Aftonbladet – 21 april 1866, sida 2

att till sitt bestånd och för sina syftemål fordra mer eller mindre stora offer af sina medlemmar — dock alltid med iakttagande af rättvisa — men i sednare hänseendet utgör samhällets bestämmelse visserligen icke att utdela förmåner till nägra på andras bekostnad, utan tvärlom, ålt skydda allas rätt och frihet att få råda öfver sig sjelf och sitt arbetes frukter. Dethar, synnerligen i förra tider, då statens makt ofta utsträcktes til: ett strängt förmynderskap öfver nästan : all enskild verksamhet; Varit ganska vanligt, ait ran tili stöd för priv reträdesrättigheter åberopat lets fordringar och att man dessa såsom identiska med sina sen; men detta genljud från fi med mindre utbildade b och frihet, borde enligt ej upprepas. Ty det är att samhällets väl skulle ingrepp i den enskildes fursia rättighelef. Samhället sörier ganska säkert bäst för sig sjelf, då det sörjer för hvarje enskild medlems rätt och frihet, och det bryter mot sitt eget ändamål; om det biträder någon att begå våld och tvång emöt andra, så länge dessa lefva lagligt och hederligt. Med ett ord, semhällets högsta uppgift är att utöfva rättvisa; och rätt är det icke, efter mitt begrepp, ätt gynna den ene på den andres bekostnad. Men hvad som icke är rätt, det är ej heller klokt eller nyt-l. tigt. Detta är den enkla grundsats, hvilken jag hittills följt och som jag icke ämnar öfs vergifva. Jag bekänner att jag tänker nog högtt om Sverges aktade jordbrukare — till hvilken klass äfven jag liar äran räkna mig — att, såframt det verkligen blefve för deras öfvertygelse klart, att tt konstladt fördyrande af menniskans oundgävgligaste behof, bland hvilka väl måste räknas de vigtigaste födoämnena, icke är med billighet och rätt . visa öfverensstämmande, så skulle de ej vilja påyrka en lagstiftning som har detta till syftemäl, äfven om deri.,enom kunde tillskyndas jordbrukaren någon enskild fördel. l: Men så mycket säkrare hoppas jag att man skall afstå fran sina önskningar om återupptagandet af skydd tullar för landtmannaprodukter, då jordbruksnäringen, i sann mening, eller för sitt lyftande till större fullkomlighet, deraf icke gerna kan erfara någon nyttig, men väl en skadlig inverkan, och då tidpuakten för en sådan åtgärd synes mig, med afseende på särskilda omständigheter, vara dertill mindre lämplig än någonsin. Jag skall icke vid detta tillfälle trötta ridderskapet och adeln med någon utförligare framställning af alla de, redan förut ofta upprepade skäl, som enligt mitt omdöme ovedersägligen visa, att jordbrukets förkofran och vidare utveckling beror på helt andra omständigheter än de tullsatser, hvilka utskottet föreslagit för vissa andtmannaprodukter. Jag hemställer emellertid, om man verkligen kan vilja bestrida, att icke en ordnad, genom större kapitaler betryggad, handel med spanmål och ladugårds-effekter utgör ett af landtbrukets vigtigaste behof? — Jag hemställer vidare, om ej de priser, som genom en sådan handel betingas, äro i väsentligaste mån beroende af priserna på verldsmarknaden, och om ej således endast undantagsvis för dessa varor tullen kan utöfva något inflytande? — Säkert är, att det tvång, som härigenom uppkommer, kan verka störande på handelns naturliga och derigenom också förmånligaste gång. Jag ber attisådant afseende få framställa ett exempel. Antagom att i Norrland uppstår ett behof af en viss qvantitet spanmål och att en motsvarande tillgång finnes i Skåne; antegom vidare, att den för l. Norrland behöfliga spanmålen kan få inköpas från Finland eller Ryssland för ett visst pris, och att den i Skåne befintliga spanmålen kan afsättas på England, mot ett pris, som öfverstiger priset på den ryska spanmälen med ett visst belopp. Om nu handeln är fri, så är det klart att man från Ryssland importerar spanmål till Norrland, och från Skåne exporterar samma qvantitet till England, samt att sålunda, jemte det att behofvet fylles, en vinst uppkommer för landet, som motsvarar prisskilnaden meHan den importerade och exporterade spanmälen. Men om deremot en tull finnes på spanmäl, som förhindrar en dylik kombinerad rörelse, så blir följden att den mnorrländske köparen — till protektionisternas stora glädje -— måste hemta sitt behof från Skåne, hvarest han naturligtvis får betala lika mycket som genom export till England kunde erhållas. Men hvad her då händt genom: detta tvång på rörelsen? — Jao, att producenten i Skåne ingenting vunnit, utan fätt alldeles detsamma som om ingen tull funnits och varan blifvit exporterad, men att konsumenten i Norrland blifvit nödsakad att betala sitt behof dyrare, och att andet gått miste oni den vinst, som genom ett öfverskjutande exportvärde eljest kunnat uppstå; hvartill ytterligare kan läggas örlusten af minskad förtjenst för sjöfarten, som i ena fallet blott haft att besörja en transport, nemligen från Skåne till Norrand, men i andra fallet skulle hafva fått verkställa två resor, nemligen mellan rysk hamn och Norrland samt emellan Skåne och England. Jag hemställer nu, om det an vara skäl att genom lagstiftningen framvinga sådana förhållanden, hvilka i mångaldiga afseenden kunna medföra olägenheer och förluster! Man anför såsom försvar för de föreslagna itgärderna, alt anspråken äro så måttliga och att en så ringa tull, som 10 å 15 öre ör en kubikfot säd eller för ett 12 mjöl, samt 1, 2 och 3 öre pr för kött, fläsk, ost och smör, icke kan verka till ett oskäigt fördyrande af dessa effekter. Men om lessa afgifter icke anses medföra någon annärkningsvärd prisstegring, så har man ju yckså förfelat ändamålet med hela åtgärden, om just går ut på, att till förmån för landtnannen höja priset på de ifrågavarande prolukterna, och man har då, icke allenast agnlöst förbrutit sig mot rättvisans och illighetens fordringar, utan ock åstadkomnit en för hela rörelsen — och, således äfen för producenterna sjelfva — väsentlig ranhat nmanam dan Aalika haohandling dw -—-— mm Å PD mån