Aftonbladet – 21 april 1866, sida 2

att den svenska pröducenten skulle sättas i tillfälle, Patt, med användande af omtanka och flit, fördelaktigt bestå i konkurrensen med främmande länders industriidkare?; d: v. 8: erkänt och angifvit skydds-systemet såsom den rätta grunden för handelslagstiftningen, lå deremot K. M:t förklarat att ?handelsfriheten? skulle i detta hänseende fortfajaiide tillåmpås sisom grundsats?. Men ehuru K. M:t sålunda i fråga om sjelfva yrundsatsen icke fann sig kunna godkänna rikets ständers, vid detta tillfälle, uttryckta åsigt, samt öppet tillkännagafi hvilken riktning han ansåg denna lagstiftning böra gå, har K. M:t likväl, i afseende på grundsatsens tillämpning för närvarande, uti den anvisning, som lemnadös korhiterade, Uttrykkigen förklarat, att denna tillämpning skulle ske med afseende på befintl.ga förhållanden, eller såsom orden lyda: attinförselstullarne för fabriksoch handtverksvaror, hvilka tgöra föremål för tillverkning inotm landet; måtte i de fall, der det funnes erforderligt, med aktgifvande på hilhörande förhållanden, 8å jemkas, att dessa förbrukoingsartiklar icke blefve öfver höfvan fördyrade?. Men hvarföre har nu majoriteten inom bevillningsutskottet, vid redogörelsen för denna sak, ur den eljest ordagrannt återgifna meningen, uteslutit dessa så vigtiga ord: med aktvifvande på hithörande förhållanden??? — Det är nästan omöjligt att antaga, att detta skett af förbiseende, och jag nödgas således — ehuru motvilligt — tro att utskottet, med uteslutandet af en så väsentlig bestämmelse i instruktionen, haft för afsigt, att åt den ifrågavarande åtgärden gifva en färg af ensidighet och våldsamhet, som den i sjelfva verket alldeles icke egde. Ty det förhåller sig ganska riktigt så som grefve Mörner vid ett annat tillfälle yttrat, nemligen att komiterade — icke Soakladi den erkållna instruktionen (såsom grefven uttryckte sig) utan just i enlighet med densamma — kunde så upprätta sitt förslag till tulltaxebestämmelser, att äfven ur protektionistisk synpunkt, alia billiga önskningar borde anses derigenom vara uppfyllda. Men ingen lärer kunna neka, att det med afseende på såväl orundsatsens riktighet, som den framtida riktningen för denna lägstiftning, är en stör skilnad, om detta skett såsom en eftergift tillsvidare på grund af betintliga förhållanden, eller såsom en i regeln för alla tider gällande, rättmätig fordran; äfvensom att det varit fullkomligt värdigt regeringen att bestämdt angifva sin ståndpunkt i detta hänseende. Huruvida det varit lika värdigt och -omvetsgrannt af majoriteten inom bevillningsutskuttet, att genom en stympad framställning gifva ett falsktsken åt denna handling af regeringen, detta öfverlemnar jag åt ridderskapet och adeln att bedöma. Då jag nu går att något närmare granska utskottets betänkande, måste jag antaga, att — ehuru något egentligt system torde vara svårt att återfinna i dess ofta emot hvarandra stridande förslag — den ledande tanken hos utskottet likväl varit, att göra skyddssystemets grundsatser gällande och tt i främsta rummet åter tillämpa dem på jordbruksnäringen. Man säger: jordbruket utgör landets förnämsta modernäring och derföre måste det också vara naturligt och nyttigt att den understödjes. Ja, visserligen bör denna näring. understödjas, likasom ll annan nyttig verksamhet äfven bör åtnjuta hägn och uppmuntran; men frågan blir blott, på hvad sätt ett sådant understöd kan och bör lemnas, samt huru långt man, utan åsidosättande af klokhet och rättvisa, kan sträcka sina omsorger i detta hän seende. Jag förmodar att alla måste vara eniga i den åsigten, att det naturligaste, rättvisaste och i Jängden säkerligen äfven verksammaste medlet till näringarnes förkofran består deruti att vilkoren för produkiionen underlättas; och för min del tror jag, att detta också är den gräns, inom hvilken åtgärderna från statens sida i allmänhet böra inskränkas. Att sprida upplysning och andervisning till utbildande ar yrkesskicklighet; att på lämpligt sätt ordna kreditväsendet och penningcirkulationen; att utveckla och förbättra kommunikationsanstalterna; och i allmänhet att bereda säkerhet för arbetet samt undanrödja alla slags hinder för menniskans, blott genom lagen begränsade, fria verksamhet, äro således i min tanka värdiga föremål för. lagstiftarens omtanka; men att söka befrämja näringarne på det sätt, attman gynnar den ena på aen andras bekostnad, kan efter mitt begrepp icke vara rätt och följaktligen icke heller nyttigt. Ty om det för någon verkligen uppstår en fördel genom det så kallade skyddet — hvilket endast består i det tvång, som utöfvas mot en annan — så måste denn fördel för den skyddade? nödvändigt uppkomma genom en olägenhet för den ?tviogade?. Men det är ej nog dermed, att denne sednares uppoffring motsvarar den förres vinst, utan af skäl, som lätt kunna inses, är det tydligt att de menliga följderna för dem som underkastas tvånget, äro långt större än de fördelar, som å andra sidan kunna deraf upphemtas — fördelar, hvilka ofta äro endast inbillade, då deremot olägenheterna och hindren för rörelsen qvarstå i sin fulla verklighet. Man säger måhända att detta skyddssystem kan göras rättvist derigenom, att de uppoffringar, som den ena näringens idkare mäste vidkännas till fördel för den andra, kunna uppvägas genom motsvarande förmåner, hvarom dessa näringar i sin ordning på ika sätt tillförsäkras. Men det är ju alldeles klart, att om ett sådant system, grunladt på ömsesidiga uppoffringar och ersättningar, verkligen kunde bringas till ett rättvist utförande, d. v. s. att för hvarje näring vinsten af det egna skyddet?-jemnt motvigde hvad som förloras genom ?skydlet? för andra, så vore detta i bästa fallet endast en storartad mystifikation, hvarigenom en mera synlig fördel på ena sidan uppnäfdes genom mindre märkbara förluster på len andra. Men en dylik invecklad anordniog skulle likväl ej hafva ens förtjensten