Aftonbladet – 21 april 1866, sida 2

mer för den sednare än för den förra, ty det måtte väl vara mera öfverensstämmande med samhällets och styrelsemaktens än damål, att söka förekomma brist, än att motverka tillgång — eller såsom det kallas, Pöfversvämning? — på det som menniskorna oundgängligen behöfva. an uppgifver såsom skäl för införandet af tullar på jordbrukets produkter, att denna modernäring nästan ensam saknar allt skydd?, och att dess utveckling derigenom skulle befrämjas. Jag tager mig friheten bestrida begge dessa påståenden. Landets alla öfriga, egentliga modernäringar, såsom bergsbruk, skogsskötsel och sjöfart sakna gkydd? lika väl som, jordbruket, och de behöfva det ej heller just derföre att de äro modernäringar och således hvila på egen, sjelfständig grund. Det är deremot de icke sjelfständiga, de genom konstlade medel framdårifng och underhållna, näringarne, som kunna anses hafva behof af skydd, men dessa böra deremut icke i alla tider åtnjuta ett sådant till förfång för de öfrigd — och beviset på att en näring fortferande förtjenar att till gagn för det allitänna existera, består i min tanka ucruti, att den kan lefva ett sjelfständigt lif, d. v. s. utan skydd eller tillskott på andras beostnad. Men då, såsom nämndes, landets öfriga modernäringar icke numera åtnjuta några fördelar genom tullskydd eller genom andra, konstlade medel för ett inverka på priset af deras produkter — hvilket, i för bigående sagdt, för modernäringar, som omfatta slörsta delen af samhällets medlemmar, är en principiel oric. lighet, emedan den skenbara vinsten alltid måste, enligt sakens natur, åtminstone tillstörsta delen, i en ellef annan form, såsom t ex. genom stegrade arbetslöner, ökad fattigvård, fördyrade behof 0. s. v., återfalla på dem sjelfva — så vore det en ökad obillighet, om dessa näringar nu skulle genom skyddstullar beskattas till förmån för jordbruket. Och hvad beträffar den förkofran som jordbruksnäringen förmenas skola vinna genom tullskydd, så torde det, enigt min åsigt, vara klart — så framt man med förkofran menar en utveckling till större fullkomlighet — att denna icke vinnes dezigenom att dess idkare sättas i tillfälle att vid-. blifva gammal slentrian och bristfälliga metoder, utan derigenom att behörig skilnad uppstår mellun en bättre och sämre produkt, och att denna skilnad får göra sig gällande genom afsöttningen, som enligt varans beskaffenhet blifver mer eiler mindre god, om dt endast ti låtes att den på ett naturligt sätt får reglera sig sjelf. Slutligen talar man beständigt om vårt lands ogynnsamma klimat och om nödvändigheten att motväga denna underlägsenhet genom skyddstullar. Jag har redan förut vid en föregående riksdag, då samma ämne förevar, fästat uppmärksamheten derpå, att klimatets beskaffenhet, liksom många andra omständigheter, såsom olika jordmån, lyckligare belägenhet, lindrigare beskattning, lättare afsättning o. s. v. äro förhållanden som verka på den behållna inkomsten och således på jordens värde, hvilket af dessa orsaker blifver högst olika. Men sedan jordvärdet blifvit på grund af de olika förmå nerna rätteligen regleradt — dervid det utan tvifvel är en stor skilnad om egendomen ligger i Jemtland, eller i Skåne, eller i närheten af London — så kan man i allmänhet med lika förmån använda en viss summa till besittning och brukning af jord på det ena stället som på det andra, ar det enkla skäl att den högre eller lägre kapitalräntan motväger den större eller mindre afkastningen, och man har derföre ingen giltig orsak att klaga öfver sådana brister som varit bestämmande i afseende på vilkoren för besittningen, eller att med anledning at underlägsenhet i dessa hänseenden för sin enskilda vinning, påyrka fördelar på andras bekostnad. På grund af hvad jag nu haft äran an-l. föra och hvarigenom jag sökt visa, att sjelfva skyddssystemet hvilar på en felaktig grundsats; att dess tillämpning på sätt bevillningsutskottet föreslagit, genom åsättande af tullar på åtskilliga jordbruksalster och andra produkter, hvilka nu äro tullfria, skulle innefatta en orättvisa emot vissa, utan att medföra något verkligt gagu för den skenbart gynnade näringen; att derigenom söndring och bitterhet måan uppstå mellan olika samhällsklasser; oc att de föreslagna åtgärderna i trämsta rummet skulle verka till skada för den samhällsklass, som bäst behöfver ?skyddas?, icke blott derföre att den utgöres af de fattiga och blottställda, utan också derföre att den är i saknad af politiska rättigheter, och således måste känna en orättvisa och en obillighet så mycket tyngre: . tillstyrker jag vördsamt, att de af bevillningsutskottet afgifna förslag om återupptagande af nya tullar, eller om förhöjning af redan befintliga, icke må af ridderskapet och adeln bifallas. I afseende på utskottets förslag till den slutmening, hvarmed förslaget till ny tull taxa skulle till K. M:t öfverlemnas, och som i grunden helt och hållet strider emot hvad i detta hänseende förut varit af rikets ständer iakttaget, underlåter jag att vid detta tillfälle yttra mig; och jag gör delta så mycket hellre, som skälen mot ett sådant förfarande blifvit af flera reservanter med klarhet och styrka framlagda, och som jag är öfvertygad att ridderskapet och adeln icke skal vilja deltaga i ett så oformligt och betänkligt angrepp mot konungamaktens rättigheter. Den långt framskridna tiden hindrar oss att karakterisera den debatt som härefter följde, och som icke hann i förmiddagens plenum afslutas. Presteoch bondestånden ha bifallit utskottets förslag att äter tullbeskatta införseln af fläsk, det förra ståndet med 34 röster mot 13, det sednare med 52 röster mot 32. Presterna komma äfven att sätta tull å kött, enligt utskottets förslag. Borgareståndet har deremot afslagit alla utskottets reaktionära framställningar. SA