Aftonbladet – 20 april 1866, sida 3

fame SC iP PAA rr ee Rea FRI Långfredagen är den andra i ordningen af de tre dagar under hvilka parisarne företaga den bekanta Longehamps-promenaden. Förr i verlden reste en mängd utländingar till Paris för att draga fördel af den uppvisning i modeväg, som då egde rum, och som bestämde de moder, som ekulle herrska under sommaren. Men Longchamps är nu blott ett minne och få äro de som numera göra sig omak med att bege sig al på denna piligrimstur. Så var det i år också, säga pariser-tidningar. Långfredagen firas nu som en religiös högtidlighet, en sorgedag för katolikerna, en glädjedag för vissa protestantiska länder. — I England är the good friday egnad åt muntra ut färder till. vatten och land. Jernvägsbolagen arrangera den dagen särskilda excursion tåg, och tusentals menniskor ströfva i nejderna kring London liksom på Påskdagen parisorne öfversvämma närmaste landsbygden, för att uppfånga de första vårflägtarne. La famille Benoiton?, Sardous komedi, her gjort största .ckan, d. v. s. skoffat största inkomsten, under denna saison i Paris. Teatern vid Rue Vivienne, Theåtre Vaudeville, har spelat den under nära fem månader, nästan utan något afbrott. Den 14 Febr. gafs pjesen för 100:de gången och facaden till teatern var, dagen till ära, prydd) med en stor fransk flagg och talet 100 stråhvarje afton pjesen gafs, slutligen 12 proc. å beloppet af den intlutna försäljningssumman, så att han på tre månader erhöll 77.270 fres — i sanning en betydlig ersättning för några veckors arbete. Sedan dess har pjesen gifvits många gånger, så att vid detta laget torde väl hr BSardous honorarium betydligt öfverstiga 100,000 fres. En py teater iuvigdes i Paris den 7 April, Theåtre des Nouveanwtes, liggande vid Rue Faubourg S:t Martin. Man gaf en ny drame med titel: ?Det är mannens fel? samt 7Påskäggen?, ett Justigt skämt. Teatern beskrilves såsom särdeles smakfull både hvad dess inre och yttre angår. Ira Aldridge, den äfven för Stockholms ublik bekante negerskådespelaren, har på änge ej afhörts. Han bar en längre tid vistats i Ryssland och spelat på en mängd teatrar; för närvarande vistas han i Konstantinopel, der han uppträder i sina mest gouterade roller i Shakespeares pjeser. De lyckliga köpenhamnarne ha på sednare tider blifvit riktigt öfverlupna af utländska teatersällskap. Nyligen har Italienska Operan?, under anförande af signor Lorinis fru moder, lemnat Köpenhamn, och i dagarne ha ?Bouffes Parisiens?, under anförande al en baron Schlecta, gjort sitt intåg på Casinoteatern. . Erik Bögh redogör i Folkets Avis för Bouffes första uppträdande, och vilåna ur denna glada författares ?Ditt och Datt följande derom: Italienska operan har dragit sina vexlar på köpenhamnarne och fått dem prompt honorerade. Vår publik visade sig icke blott som en stor publik genom att infinna sig tillbörligt manstarkt, men den visade tillika att den var en europeisk hufvudstadspublik, som förstod att respektera den italienska operans privilegier och icke med småaktig småstads-kritik begärde att en Opera seria skulle vara en förnuftig komedi. — När den förträfflige signor Andreffi hvarje afton sjöng sin romans, efter att ha blifvit ihjälstucken; vär den älskvärdasignora Vanzini utförde ?Bruden från Lammermoor? i modern toilette, och den berrlige signor Giori spelade en nordamezskansk guvernör i riddaredrägt från år 1500; när den beskedlige signor Canedi uppträdde som två, tre olika personer i samma pjes utan att byta om kostym; när den utmärkta signora Pasi spelade en grefvinna i Boston som gick till fots till Neapel Gi Una ballo in maschera operan ?Gustaf III cch maskeradbalen?) 0. 8. V., så tog ingen anstöt deraf. Man insåg, att slika saker mycket väl kunde gå för sig i en Opera seria. Men nu kommer ?Bouffes Parisiens? med andra, lika så stora och fullt eå öfverraskande anspråk. Skall publiken väl nu också gå in på dem? Vi frukta nästan för motsstsen. (Hr Bögh förbereder publiken på att den ej får vänta sig någon praktfull utstyrsel eller det förnuftiga spel, som den är van vid i de danska öfversättningarne af Offenbachs små operetter, ty sådant hör alldeles icke till Bouffes?. Derefter omtalar han ett af de stycken som gifvits.) ?Croquefer eller den siste riddaren? är en travestercing af de romantiska melodramerna och operorna. Stycket begynner med att hjelten — som för öfrigt är allt annat än hjelte, utan framförallt idiot till bärkomst och pultron till karakter — har den oturen att svälja sitt tre alnar långa slagsvärd, det enda vapen han har qvar på sin af fiender belägrade borg. Detta är mycket genant för den morske riddaren, isynnerhet när han skall sätta sig? — det här låter verkligen nästa otroligt, men dylika olyckor är man ju van vid i operornas första akt. Robert af Normandie, som är hjelte, spelar ju bort alla sina vapen ögonblicket innan han skall begagna dem i tvekampen, och då måtte välidioten och pultronen Croquefer kunna äta upp sitt svärd. Vår publik har ju dessutom nyligen haft tillfälle att på Alhambra öf ortyga sig om svärdsluknings möjlighet, iians motståndare Mousse a-Mort är ett gammalt, något defekt exemplar af en riddare, som utom andra förlu ter äfven mistat sin röst — antagligen har han sväljt den också. Man måste komma ihåg att stumma personer äro iwycket omtyckta och vanliga i melodramen och operan. Hvem kommer ej ihåg Yelva, Fenella och basisten Rocco sedan — hvilken hade förkylt sig till den grad, att han tycktes icke blott ha mistat sin egen röst, utan äfven signor Canedis. (Ifall någon skulle tvifla på att dylikt låter sig göra, så bör ban blott påminna sig hr Fischers upptäckt, att löjtnant Brettons utmaning hade satt sådan skräck i hr Ploug, att hr Bille börjat tala i en annan ton! Detta säger hr Bögh i en not.) Vi kunna försäkra hvarje Mmisatrnoen att Menaca a Marta framatällarao lade i gaslågor. Teaterns inkomster förl! I pjesen till nämnda dag utgjorde 463,761 I fres, eller i medeltal 4637 fre: pr represenI ration. Författarens hon:rarier under samma tid utgjorde: först ett premium af 10.000 TI fres, vidare biljetter till belopp af 108 fres