Aftonbladet – 20 april 1866, sida 3

t) het var blott — noll, hans är — minus I Men han slår sig förträffligt igenom ändå Att älskarinnan sjunger om operabalerna ; Paris och att älskaren dricker Jamaikadtuting äro naturligtvis oskyldiga små ana. I kronismer, hvilka icke böra stöta en bildad I publik, som sett italienarnes behandling at ; den historiska kostymen, och att i pjesen framställes en batalj, der man rider på käpp: och gunghästar samt föktar med eldgafflar. damborstar och stekpannor, är ju i sin ord: ning i en parodi på de föjliga torneringai och fäktningar, som gifvas till lifsiriddare. dramerna. Upplösningen på stycket är äkta fransysk. Efter det begge motståndarne aj brist på gift gifvit hvarandra kräkmedel och störtat ut från scenen åt hvar sitt håll, komma de tillbaka muntra och glada: den I starka medicinen har hjelpt, Croqvefer har uppkastat sitt svärd och Mousce-a-Mort den propp, som tillstoppat hans talorgan — att sjunga lyckas han aldrig!I samma ögonblick öfverlemnas till riddaren ett skakande budskap i form af en telegrafdepesch, och denna berättar ett författarne till denna genialiska melodram blifvit anhållna af polisen och förda in till Charenton, dårhuset. — — Blend balletpersonalen utmärkte sig hr Passarello i Le violon diabolique; han utförde under den svåraste dans ett violinsolo, utan att ett ögonblick komma ur takten. Vet var ett lyckadt sidostycke till madame Voltisubitos Tema con variationi sur denx chevaux, i hvilket förekom staceato-passager från scenen ända upp till galleriet. Ett folk, hvilket, liksom det franska en gårg upphöjde en skön synderska till ?Högsta Väsendet?, kan naturligtvis ej bli synnerligt öfverroskadt af att höra talas om en egen upptäckt, som biskopen af Orleans, msgr Dupaulonp, i dessa dagar gjort i kapellet CSainte-Baume? i departementet Var. Biskopen har nemligen fått fulla bevis derpå, att den heliga. Magdalenas tillbedda bild, uppställd i kapellet, är helt enkelt en staty af — mlle Clairon, den på sin tid beryktade aktrisen, i fikonlöfs-kostym — ett ljuft minne skänkt af henne till en rik egendomsegare i närmaste grannskapet. Under revolutionen blefvo såväl kapellet som den ifrågavarande egendomsegarens ehåteau? sköf lade och då man sedermera restaurerade Sainte Baume? uppställdes i Sauctuariet en staty, som man påträffat i ett skräprum i slottet, och hvilken var ganska vil: bibehållen: det var bilden af mill Clairon, i vacker marmor, och värdig modellen. Under många år fick denna staty mottaga andäktiga pilgrimers tillbedjan. Många vaxljus hafva brunnit till hennes öra. Då biskopen af Orleans fick se statyen igenkände han genast hvilken person den framställde och han lät kasta ut den ur detta tempel der den — så besynnerligt ändå — gjort månget underverk! Den illustre författaren af PHafvets ärbetare? kunde väl aldrig tro, när han skret deona allvarsamma roman, att han skulle stå fadder åt la population galante? i Pas. Hvem har icke läst de patetiska kapiden i tredje delen om odjuret i hafvets sköte, och hvem ihågkommer ej det förfärliga ordet la Pieuvre, som i korthet sammanfattar alla andra förfärliga ord. Ordet Pieuvre har gjort lycka i det mera vågade pariserspråket, uppfattas af hundratusentals öron och återgifves af hundratusentals munnar. Hafvets odjur, så förskräckande, har blifvit ea omtyckt varelse, som ständigt funnits till, som mångdubblar sig på otroligt sätt i detta civiligationens tidehvarf. Hvilka namn har ej denna varelse fått! Vi känna väl till hvai namnen Lorette, Madeleine, Camelia, Biche, Cocotte, och Herren vete icke hvilka, betyda, men nu ha de plötsligt blifvit urmodiga, man säger ej vidare Biche eller Camelia, utan man säger : Pieuvre. — kn hederlig borgarefru, som ännu ej läst Hafvets arbetare? — berättar en Parisertidning — frågade här om dagen i en s0cietet hvad detta besynnerliga ord betydde. — Madame, svarade hennes granne, La Pieuvre är en oemotetåndlig varelse, som tycker om hummer och ostron till middeg och som vid soupern utan all barmhertighet slukar alla kerlar, som äro olyckliga nog att befinna sig i denna långarmade polyps farliga grannskap. Såden är la Pieuvre beskaffad! Till Köpenhamn har anländt en ny ?Belle Heldne?, som antages komma att förtrolla den danske hufvudstaden. Det är en ung trollqvinna, en prestidigitateuse.som kallar sig mademoiselle Helena, mycket täck, försäkra utländska blad, och utförande sina konster med mycken färdighet. Hon ätföljes af sin fader och lärare, professor? Nicolas. — Här i Stockholm skule väl äfven denna sköna Helena kunna påräkna lifliga sympatier.