Aftonbladet – 16 april 1866, sida 3

alden blifvande pariser-industri-utställningen näst skommande år till 100,000 rdr. nn), Alla öfriga här icke omnämnda punkter god å kändes utan diskussion. Ståndet ätskildes om 2 I kring kl. 10 e. m. n Borgareståndet. n (Kl. 6 e. m.) Behandlingen af sjette hufvudtiteln I fortsattes från och med den 16:de punkten, hviln I ken jemte den 17, 18, 19, 20 (a) och 21 biföllos J utan diskussion. Punkten 20 (b), innefattande . afstyrkande af äskadt statsanslag till pensioner åt styresman samt landtmätare vid storskiftesoch afvittringsarbetet, föranledde deremot en kort diskussion, hvarunder hr Heykenschöld, med hvilken förenade sig hrr Falkman, Wistrand m. fl., med afslående af utskottets hemställan, yrkade bifall till hr Fåhrei reservation :f att storskiftesoch afvittringslandtmätare må förklaras berättigade att vid dess alskedstagande erhålla pension, motsvarande det för tjensten anslagna arvode, så framt de vilkor för öfrigt äro uppfyllda, som för civile tjenstemäns pensionsrätt i allmänhet äro gällande?. Af annan åsigt voro deremot hir Björk, Wistelius, Henschen m. fl., hvilka alla visserligen medgåfvo billigheten och rättvisan deri, att desse tjenstemän, sedan de egnat en lång följd af år åt dessa ansträngande arbeten, borde af staten tillgodoses, sedan deras ålderdom ej tillät dem att tjensten längre bestrida. Men som frågan om landtmätares pensionering stode i oupplösligt samband med den om pensionsväsendet i sin helhet; som äfven andre tjenstemän såsom skollärare, agronomer, jernvögsbyggare o. d. vore vika förtjenta som ländtmätare att komma i åtnjutande af pension; som dessutom berörda arbeten snart vore fullbordade , och kåren således inom kort blefve för staten öfverflödig samt medlen då möjligen komma att tillfalla personer, hvilka deraf ej gjort sig förtjente eller vore i behof; så ansågo dessa talare att frågan borde uppskjutas till behandling i sammanhang med regleringen af pensionsväsendet i sin helhet, hvarföre de yrkade bifall till utskottets hemställan, som ock vid votering bifölls med 24 röster mot 21, hvilka yrkade bifall till hr Fårei reservation. 22 punkten, rörande af K. M:t begärdt extra statsanslag af 50,000 rdr till betäckande af den skuld till enskilde, som blifvit vid Alnarps landtbruksinstitut åsamkad, dels förutsatt under förl. år till midfastan 1866 vidare uppkomma; hvarom utskottet, efter att ha redogjort för innehålJet af styrelsens vid nämnda institut memorial af den 28 Juni 1865, deruti styrelsen sökt utreda anledningen till ifrågavarande skuldsättning, bland annat yttrar: Då emellertid anslagen blifvit — med beräkning af statens mellankomst — öfverskridna, kan den anmärkning svårligen u dertryckas att styrelsen icke bort sålunda tillägagå samt genom skuldsättning å enskilda inder bereda sig felande medel; slutande dock Tlutskottet med hemställan att ifrågavarande anIslag måtte beviljas. irom uppstod en liflig diskussion i det flera talare skarpt klandradebemälda styrelses förfarande samt framhöllo vigten I deraf, att rikets ständers beslut blefve af såväl styrelser och korporationer som enskilda persoI ner veaerbörligen åtlydda. Hr Hierta, som först erhöll ordet, anhöll om afslag å utskottets förslag, samt bifall till sin reservation, som lyder: Jag kan icke dela den eftergifvenhet utskottet i denna punkt visat, att till och med utan uttalande af det allvarsamma klander, som dervid vore befogadt, ersätta den I skuld, som institutets direktion eller landtbrukslinstitutet åsamkat sig. Mig förekommer det nemligen såsom ett af de vådligaste efterdömen, hvilket kan komma att bära sorgliga frukter, om vid organiserandet af någon inrättning, som beTkostas af allmänna medel, den myndighet, åt hvilken utförandet blifvit anförtrodt, skall utan afseende å de pla och kostnadsförslag, som legat till grund för statsanslagets beviljande, kunna efter eget behag utsträcka företaget i en långt större skala, som gör de beviljade medlen otillräckliga, under förlitande derpå, att representationen i allt fall efteråt blir tvungen att betala... Men pluraliteten stannade likväl vid den men fan att icke någon annan utväg finnes än att vidkännas ifrågavarande skuld. Jag vågar dock vara af den motsatta tanken, att staten icke bör ikläda sig densamma, emedan jag tror det vara en pligt att vårda helgden af den grundsats att statsmakternas föreskrifter skola respekteras, och angeläget att rikets ständer icke visa sig vanmäktiga mot det enskilda godtyckets tilltag, om än, såsom bör erkännas, någon egennytta deruti icke ingår.? Och tillade tal. att då, i händelse en enskild person företoge sig att trotsa gällande lag eller ingångna förpligtelser, denne väl ej kunde undgå laga näpst, någon anledning ingalunda vore för handen att visa undfallenhet och öfverseende med allmänna verks och inrättnin gars lagstridiga vård eller att, på sätt utskottet gjort, ådagalägga så ytterlig svaghet och vanmakt vid nu ifrågavarande egenmäktiga tilltag. Det vore en vanlig jargon att påstå att man må, på hvad sätt man behagar, öfversk rikets ständers beslut i fråga om penningunderstöd, så vore det väl ej så farligt ty representatvmen nödgades väl ändå till sist betala kalaset; och vunne denna åsigt insteg så vore en högst vådlig väg beträdd och de farligaste angrepp på statens medel att befara. Det vore just en dylik princip, tal. städse sökt och fortfarande skulle söka att bekämpa. Ovisst kunde det visserligen vara, hvilken, i händelse anslaget afsloges, till sist finge vidkännas betalningsskyldighet; men -styrelsen borde genom besparingar och en klokare hushållning blifva i tillfälle att framdeles genom institutets medel betala sin skuld. Våra landtbruksinstitut, hvilkas ändamål är att representera den vetenskapliga bildningen i allt som till jordbruket hörer samt att dana skickliga landtbrukare, syntes talaren gifva allt annat in efterföljansvärda föredömen åtminstone i hushållning, alldenstund de, oaktadt de tillräckliga arbetskrafter och öfriga resurser, som stode dem framför enskilda jordbrukare till buds, ej på egen hand kunde bära sig, utan år från år kräfde allt större bidrag af statsmedel. Deras styrelser tyckas också anse dem anlagda snarare i ändamål att utgöra praktanstalter, hvilkas ståtliga byggnader, inoch utländska redskaper samt Juxunösa kreaturspalatser? man med rätta borde beundra, än i ändamål af statens nytta, till stöd för hvilken åsigt tal. anförde, hurusom man vid besök å dessa institut finge af vederbörande höra oförtäckt uttalas det påståendet att de ej behöfde bära sig, att staten vore skyldig anskaffa de medel, dessa funne för godt att begära o. s. v. Att dessa institut ej heller vore väl anskrifna hos den jordbrukande befolkningen, bevisades bäst dera, att de förståndigaste andtbrukare ej våga derifrån förskaffa sig inspektorer och rättare, emedan de med skäl betvifla, huruvida jordbruket på ett i sann mening rationelt och för egendomarne förmånligt sätt ombesörjdes. Hr Witt m. fl. talare förenade sig med hr Hierta. Hr Ödmansson. Svårligen kunde man neka, att styrelsen eller direktionen vid Alnarp kunde anses klandaervärd, emedan den ej användt sina förut erhållna statsanslag i full öfverensstämmelse med ständernas beslut samt kastat sig in! uti så vidlyftiga företag och vidtagit så stora förbättringar vid institutet, att dessa anslag blifvit otillräckliga och skuld derigenom åsamkats; men att detta skulle skett af trots eller någon slags egen maktfullkomlighet å styrelsens sida, vore dock en orättvis beskyllning. Det vore dessutom en känd sak, att jordbruket i allmänhet ej bär sig inom vårt land; och man hade ej heller skäl till denna fordran af ett landtbruksinstitut, som måste gå i spetsen för landtbruket. De förbättringar, som vid Alnarp blifvit gjorda, vore alla af behofvet högligen påkallade, och man finge ej förbise att, då institutets läge gör, att detsamma ofta besökes af utländningar, vore äfven nödigt tillse att detsamma kunde på ett värdigt sätt representera den svenska modernäringen. Hr Hiertas iemförelse mellan embetsverk och landtbruk vore ej tillämplig, emedan dessa båda anstalter vore af en alldeles olika natur. Om en egendomsegare, yttrade talaren, rest på en tid bort efter att ha lemnat sin förvaltare ett visst rörelsekapital att dermed bestrida öOmkostnaderna under tiden vid egendomen, och om denne förvaltare finner så stora förbättringar vara behöfliga att detta kapital ej räcker till utan han skuldsätter egaren, men hans förvaltningsåtgärder dock varit till egendomens nytta; hvad skall då husbonden vid sin hemkomst göra? Skall han köra en så klok förvaltare på porten? Nej, han kan visserligen blifva litet förar ad i SAT men han lugnar sig väl till slut.? Yrkade ifall. Äfven hr Bager fann befogade anmärkningar kunna mot styrelsen framställas, men medgifvas måste dock, att de gjorda förbättringarne varit nödiga och nyttiga; men de skulle ändå af stylrelsen sannolikt ej vidtagits, om icke statsbidrag varit att påräkna. Dessutom hade den i sjelfva I PR AM tt ee Li ve et