Aftonbladet – 16 april 1866, sida 3

n:r 4, n:r 5 och n:r 7, äro hvarandra myc ket lika till uppfattning och hufvuddragen framhållande, men framställda i gansk olika ställningar; här röjer sig en afgjor realism, som med alla sina förtjenster med för stora vanskligheter och vådor. Oss sy nes det, att hr Söderman på ett berömlig sätt sökt tillegna sig och återgifva bilde af Carl XII, ehuruväl företrädesvis såeon den trotsige och oförvägne krigaren; me! den skapande förmågan har härvid icke för mått höja sig till den gränslinie, derideali teten genomskimrar, besjälar anletsdrager och adlar gestalten. Porträttlikheten öfver ensstämmer någorlunda väl med en del kop parstick, som afbilda Carl i hans sednarc år; styrka är här, och i n:r 4 derjemte er bisterhet, som historien förnekar; men den kopierade likheten är oskön. De främsta stötestenarne i dessa eskisser äro: underlägsenhet i sann, ädel och ut trycksfull karakteristik, öfverdrift i framställning och anordning, i skick och hållning. Vi förbise icke den riktiga statuariska ansatsen i n:r 4, i hvilken bild den Nordiske björnen brummar och bjuder sin bringa mot stormen; men oafsedt detaljbrister, saknar det hela naturlighetens och lifvets sanning. Om figuren i n:r 5 hade tagit ut steget och lutat kroppen framåt än mera, skulle denna bild frän fäktsalen än mera erinra om den Borghesiske fäktaren, hvilket den gör redan pu. Den afklädde athleten eller gladietorn må kunna intaga en sådan ställning och derunder framvisa fastheten isina former, styrkan i sin muskulatur; för krigaren passar icke denna situation. Redan af Nordberg veta vi, att konungen alltför ofta Pexponerade sin höga person? för farorna ; men han exponerade aldrig sin konungsliga värdighet genom affektation; aldrig sin kropp genom teatraliska åthäfvor. Lika vågad, men långt mera beslutsam är bilden n:r 7, der en ungdomsfrisk skapareförmåga velat inlägga någonting hurtigt och enthusiastiskt. Denna figur eger en väsentlig förtjenst, uemligen den att tydigt angifva pointen eller handlingens ögonblick ; han vill säga : nu gäller det, kom gossar! — han anvisar vägen framåt och gär sjelf i spetsen. Så långt vilja vi följa denna nog mycket smidiga figur, men icke längre. y ur konstnärlig synpunkt kunna vi icke nrymma något medgifvande åt det våldamma och häftiga i rörelsen, det ansträngla i energien, det öfverdrifna i effekten. Vi tro oss kunna göra flera grundade anmärkningar emot desca hr Södermans eskiser; icke desto mindre ådagalägga de nå;sonting berömvärdt, som vi önska vid detta illfälle uttala med erkännande: oförtruteneten och ärligheten i arbetet, som söker anningens spår. Redan detta är lofrande. Det är icke brist på skapande förnåga, men på omsigt, tygel och måtta amt ett noggrannare aktgifvande på det könas fordringar. Eu ung konstnär kan ;fta känna doftet af skönhetens blomma och amla derefter, utan att finna den; han är lå lätt frestad till kraftförsök. Ja, det ände ju, att mången konstuär under ett elt lif af mödor och försakelser, dem verllen aldrig såg, sökte konsten, och sökte len på lävga vägar, tilldess han slutligen ann det verkligt stora och sanna i det enkla ch nära till hands liggande, och då ;prang opp och undrade, att han ej förr det sett.? (Forts. följer.)