Aftonbladet – 16 april 1866, sida 3

gar synas mera djupi än förut halva mtagit tideandan i den religiösa frågan. Carl XII:s staty. (Forts. fr. lördagsbl.) Då vi efter dessa allmänna anmärkningar öfvergå till en närmare granskning af de utställda eskisserna, vilja vi låta oss angeläget vara att förutsända den erinran, att sådana eskisser icke kunna, icke få betraktas med anspråk som på fullständigt genomförda och afslutade konstverk. Men redan af utkasten bör man kunna bilda sig ett omdöme om kompositionens grundtanke, den enhet eller harmoniska samstämmighet i karakteristik, som skall genomså det hela. Detaljerna kunna naturligtvis vid utförandet ganska betydligt moditieras och förändras. För de mycket anspråksfulla vilja vi jemväl påpeka det ofta tråkiga och otacksamma i uppgifter som denna, då den fritt skapande konstnären nog känner sig bunden af hvarjehanda om ständigheter och förhållanden samt måste vera arkeologisk kostymordonnatör, plastisk skräddare och skomakare. Panken kan d möjligen vilja förirra sig till gratiernas fina smalben, vär man i stället skall modellera ett par stora ryttarestöflor. Men detta kan nu icke hjelpas. I alla eskisserna är Carl afbildad i den historiskt gifna drägten: och vi finna intet stötande deri. Tvärtom! Vi kunna icke gerna tänka oss honom annorlunda än han gick och stod under hela sin långa krigarebaua. Detäricke så iängt tillbaka i tiden, då man framställde moderna personligheter i antika manteldraperier. Afven Thorvaldsen var obenägen att gå in på realismens väg. Den Schadow-Rauchska skolan deremot, hvilken mindre följde föredömet af den antika stilens stränghet och ideala skönhet, riktade sina bemödanden derpå, att i enlighet med. det allmänna föreställningssättet iåta gestalterna framså ur den gifoa verkligheten och i tidens kostym, sävidt sådant var med plastikens fordringar förenligt. Men det varicke så lätt; ofta ersatte man de klassiska mantelvecken med en nymodig kappas skrynklor. Icke alla de utställda eskisserna ingå i den nu förevarande täflingen; men äfven om dem, som icke äro afsedda derför, tilllåta vi oss yttra några ord. Tillen början om de tvenne ryttarstatyerna, den ena, n:r 6, af hr Söderman, den andra, n:r 8, af hr O. Andersson. I den förra är en jemförelsevis störrv karl satt på en mindre häst, i den sednare tvärtom; i begge stegrar sig hästen, står på bakbenen med svansen till tredje stödjepunkt. Alltsedan Peter den stores ryttarestaty erhöll denna ställning, bar det blifvit en mani att efterlikna detta vägstycke; och då man slår in på denna de beräknade effekternas bana, infinner sig lätt lusten att bjuda öfver. Skall man borttega älven svansens stöd? Det är möjligt. Men vi befara då, att både häst, ryttare och plastik lätt kunna — gå öfver rygg. I en ställning, så vågad som denna, mäste hästen alltid främst fästa uppmärksamheten, som sålunda drages ifrån hufvudfiguren; detta inverkar störande. Men härtill kommer en annan mycket stor betänklighet med afseende på tyngdlegens fordran: om än srtuppen är tillräckligt afvägd för att stå fast, hvilket vi lemna oafgjordt, skall den tvungna situationen förorsaka en ansträngning hos ryttaren alt sitta qvar, hvilket åter måste medföra många svårigheter i rent plastiskt hänseende och lemna spelrum för yttre bestämmelsegrunder, då hjeltefiguren skall framte sina karakteristiska egenskaper. Det är sannt, attryttaren i n:r 8 gungar lätt nog; och hr Andersson har jemväl sammansatt en kamp, som med en viss bravur ken bära sin man; men hos hufvadfiguren sakna vi den gestalt, den hållning och prögel vi söka. Hr Södermans ryttarestaty eger en påfallande likhet — i yttre måtto — med en bild af ?Napoleon vid öfvergången af S:t Bernhard, målad af David; en målning som ofta förekommer i litografisk efterbildning och olika reproduktioner, i hvilka än Victor Emanuel än någon annan fått sitta upp i sadeln. Reden tillkomsten af förenämnda mälning är betecknande för en målares uppgift, in mera för en skulptörs. David yttrade nemligen vid ett tillfälle till Bonaparte, att han ville måla honom på slagfältet med värjan i handen. ?Nej, — svarade Bonaparte — ?med värjan vinner man icke mer någon drabbning; du kan sätta mig på en eldig häst, men jag vill blifva målad lugn.? Af Napoleon den store eger man bilder både till häst oca till fots; eget nog har den bekanta fotstatyn — den tankfulle herrskaren med de öfver bröstet korslagda armarna — blifvit mest populär och genom afbildningar gått ut öfver all verlden. Hr Södermans häst är Ölandslikt liten i TI förhållande till ryttaren, som derigenom skulle framte skäligen långa ben, om han itke, såsom nu är fallet, hölle dem så myci vinkel. Angående uppfattningen af T Carl 1 denna eskiss gäller hufvudsakligen Se,lesamma, som kan sägas om hr Södermans sor vkast till fotstatyer, om hvilka straxt ten I sduföre. VA: eskiesen n:r 10, af Fogelberg, blifvit mm. stta tillfälle utställd, skulle vi finna om ick:k olämpligt och ofördelaktigt, om vi nd, nog kade antvga, att Fogelberg, som så en denseaomtänkte sina arbeten, utkastat sa, formstatyett! såsom en blott yttre profatt Jåt sjan att vidare egna något bemödande mt. så väta personlighetens karakteristik; ty isa ) skenbi5g och menlös förekommer denna ade nyssnänr den tolfte Carl, Men äfven om ens här i eta antagande erkännes, är eskissen på mån, myll, och detta de täflande till förnemligen ; öfvertygande och bevisande: ran väl för de stora svårigheter möta jemrikatt med mMesrne och pröfvade mästaren isa, lär fråga. Vösa den knut, hvarom nu , odellerat utan ock n, ili marmor utför gal ren 10gXII, och dylika? fack Och fördrattive kan J alltså de tre stora Ci ärar vid artilleri gas lära ligga begrafna PIC ården. 2) udOm eskissen a bike eke varMinst,e! : : sina janvi dol I na riktar värjan mycke och kallt patos i a