Aftonbladet – 14 april 1866, sida 3

) kd rt rn rn a I PROS framställda bildens sanning och trohet, elle öfverensstämmelse med den historiska pe! sonligheten, dels med hänsyn till fordrin garna på ett plastiskt konstverk. I begg , ) dessa fall förekomma dessutom särskilda be ar stämningar, hvilka icke kunna lemnas u kt sigte, emedan de nödvändigt måste inverk epå sättet för uppgiftens lösande. 5) Det kan naturligtvis icke vara meningei att här framhålla någon allmän karakteri stik af Carl XII; en sådan måste förutsätta såsom för enhvar känd genom historien. Men det ges äfven en speciell karakteri Istik, som det är af vigt för konstnären at känna, då han skall dana den konkreta och lefvande bilden: han behöfver känna per sonens anletsdrag, kroppskonstitution, be tecknande vanor, hållning, klädedrägt, 0. s. v. Det är visserligen sannt, hvad redan tillförene blifvit anmärkt, att Carl XII äf, ven till den yttre menniskan ingått i folkmedvetandet såsom en bild med vissa utpräglade drag. Då vi emellertid trott oss på många båll finna oriktiga och öfverdrifna föreställningar om denna egendomliga hjelteskepnad, isynnerhet i fråga om den yttre gestalten såsom besjälad af den inneboende anden, eller såsom uttryck för karakteren och viljan, torde det vara af intresse att rådfråga I de historiska skildringar, som härutinnan .kunna sprida någon dager. De flesta historieskrifvare, som tecknat Carl XII:s enskilda person, hafva hufvudsakligen öst ur en och samma källa, nemligen de anteckningar, som förefinnas i den Istore konungens historia af Göran Nordberg, Ailldenstund dessa anteckningar äro mindre kända ideras naiva ursprungheghet än genom efterföljandes variationer, tillåta vi oss ur dem anföra ett utdrag, hvaraf åtskilliga slutsatser kunna dragas. Det må i öfrigt erinras, att Nordberg kunnat lemna så mycket säkrare och trovärdigare uppgifter, som han i flera år stod nära konungens person, bäde under fälttågen från 1703 till slaget vid Pultava, samt under: vistelsen i BStralsund och Lund äfvensom första fälttåget till Norge. Han yttrar bland annat: Konung Carl XII var en Herre, som Gud hede, ibland andra naturliga förmåner, också gifvit ett godt utvärtes anseende; han var lång till växten och axelbred; begynte de sista åren taga till, att kroppen fick en proportioserlig stadga och tjocklek, som svarade emot längden. .PHans ögon voro svartblå, qvicka och brinnande; ansigtet något koppärrigt och brunlätt, hvilket sednare kom väl mest af hans fältlefverne, der han var ullt stadigt uti hetta och köld; och så snart han steg utur sadeln, var ock hatten under armen. ?Ordinärt gick Hans Maj:s något luta, men det antingen af en liten negligence och efter sin fria vilja, eller när han bade pågot synnerligt att åtänka: deremot, då han vid andra tillfällen ville visa sig annorlunda, både gick, och stod, och satt han til häst så rak i kroppen, som någonsin af en må begäras, att der var något Majestäteligt, utan att han det rivgaste affecterade. När Hans Maj:t anno 1700 reste från Sverige, brukade han peruk, efter hufvudet var från barndomen vant dervid, och hårväxten dessutom ej särdeles stark; men under första expeditionen till Pernau lades peruken alldeles af; håren blefvo korta skorna, och dem kambade Hans Maj:t sedan opp åt; det klädde honom otroligt väl, besynnerligen när kammartjenaren oförmärkt pudrade servietten, hvarmed böåret då och då skulle rengöras af svett och damb. Märkvärdigt är det, att Hans Maj:t i sin bästa å der började det sista året otroligen gråna, så att håren förlorade, å båda sidor vid öronen, sin eljest naturliga mörkbruna färg och blefvo merendels hvita. Hans Maj:ts klädning var rätt och slätt; rocken öfver och under af fint blått kläde, små uppslag, förgyllda messingsknappar; skjörten bar han alltid oppfästade; västen af gålt chamoikläde, äfven med förgyllda knappar; böxorna af samma färg; en svart crepons-halsduk; hjortlädershandskar med så stora kragar af elgsbud, att de täckte armen merendels till armbogan; gehänget af hjortläder, utan ringesta krus af söm och stickning ; en stor värja med messingsfäste förgylldt; stora stöflar och par stora jernsporrar. Vid denna Hans Maj:ts häbit är märkvärdigt, att han ifrån anno 1700 alärig bar något pelteri och skinnfoder, aldrig någon undertröja eller lifstycke, eller bröstlapp, än mindre harnesk, aldrig mauff eller vent på sina händer, ehuru brännande kölden var; allenast då och då i Polen brukad: ham i vintertiden en utterskinnsmössa: Kräslighet i mat och dryck var intet Hans Maj:ts verk; måltiden vid Kongl. taffeln var gemenligen afgjord på en half immaj ——————— Folkskygg var Hans Maj:t alldeles intet (såsom Voltaire velat påstå); men undvek erna fruntimmers sällskap der möjligt FAT. i — — 7Sömnen och hvilan tog Hans Maj:t som det kom; hans fältsäng bestod af en sidennatelas och par örnegått, med ett blått cilentäcke;. men -han kunde ock ligga på ;ranris, på en halmkärfva, ja ock på bara oacken, när så bar till. När han lade sig klockan 9, var han klockan 1 å 2 uppe gen, hel munter, men sof ock de stunderna så tungt, att han ej hörde hvad i rummet atanföre skedde; — — — — — Af denna hårda dieten kunde ej annat ja, än kroppen måste med tiden och dern stelna; i yngre åren var Hans Maj:t kapabel att till häst taga opp sin näsduk, handske, eller hvad han råkade fälla på arken ; men på slutet kunde man märka; utt honom ville fela den förra vigheten, då sen skulle stiga till häst; eljest, efter hans löd, fanns bjertat, lefren, lungorna och la intestina sådana, som de hos en menviska kunna intyga en stark oc sund komlexion. — — — Hans Moj:ts sinne var ganska fromt, att så souverain konung, och så oförskräckt han ljest var emot sina fiender, så omöjligt var ionom att säga någon ett ondt ord, som kulle markera passion af ifver och vrede.