Aftonbladet – 14 april 1866, sida 3

nI språk, när någon akflon skulle gå an: Um ge I Gud vill vara neutral i dag, så skola Messioe-lres få stryk. Men Konung Carl svarade: ur i Ehuru stor General han eljest var, talade han ka då som en, narr, när han så tillmätte sig alltihop att Gud skulle göra ingenting. — — — n! ?Korteligen att säga: Konung Carl XII i-Ihade ingenting mera, som någon kunde as med skäl tala på, än att han som oftast exponerade sin höga person i sådana tilliI fällen, som han kunnat vara ifrån, men tt hvar den minsta blodsdroppen, som han h I hade i sin kropp, var en modig soldat; hade rhan deraf kunnat gifva bort, hvad han sjelf eI hade förmycket, så hade månge flere kun). nat få mer än de behöfde. Han brukade n j aldrig säga åt sina officerare och soldater: fI Går åstad och slåss! — utan han sade: Kom! — och då gick han sjelf med de tI främsta.? s! Så långt Nordberg. Härtill vilja vi foga alnågra för ämnet väsendtliga punkter ur I Fryxells teckniog, såsom äfven efter andra källor bekräftande det anförda: Gestalten var i allo en bild af enkelt och h I osökt majestät; blicken och ansigtsuttrycket vittalnade om manligt allvar, nedlåtande välvilja och 0 orubbligt lugn; -krigaren igenkändes på den solbrända hyn, tl den enkla drägten, den till jorden nående huggI värdiga orden; 1 sällan har någon regent vetat med större . sjelfbeherrskning styra sitt lynne och dölja sina känslor och tänkesätt; anletets vanliga uttryck var en jemn värdighet alla personer och i alla omständigheter, äfven lvärjan; konungen på de värdiga åtbörderna, de tlom hjertat qvaldes af svåra bekymmer och bit-tert missnöje. I Redan häraf framgår åtminstone för oss såsom det väsendtliga grunddraget i Carl ; XI:s väsende det orubbliga lugnet, den -Joböjligakraften, det ståndaktisa modet, som Tegner tecknat med de träffande orden: Fast stormen. bläddrade i bladen Af ödets bok, fast jorden skalf, Lugn stod han, som ett bombfritt hvalf Står qvar i den förbrända staden, Som klippan i det vida haf, Som sinnesstyrkan på en graf. Ja, man. kan på honom sharare än på någon annan dödlig lämpa romareskaldens ord: Si fractus illabatur orbis Impavidum ferient ruin.) Detta grunddrag, som genomgår konungens hela personlighet och lefned, är derföre efter vårt förmenande det första, som bör igenfinnas i en bild af honom, det sista som icke får åsidosättas, i hvilken situation han än må framställas. Men med fasthållande endast häraf är icke afegjord den frågån, huruvida hjelten lämpligast bör framställas i hvila eller rörelse, act vill säga i ett fixeradt moment af handling. Konstnären må i detta fall ejelt välja, ehuru vi tro, att han icke kan välja det ena eller det andra med samma hopp om framgång. De som företrädesvis vilja framläfva Carl XII:s djerfhet och detta mycket omordade sätt att ?gå på, som icke gjorde afseende på mötande hinder eller räknade fiendernus mängd, skola lättare råka ut för ensidighet och öfverdrifter -amt svårligen kunna återgifva bilden konkret och helgjuten. Det är sannat,; att vi här vilja återfinna Carl XI ur syppunkten icke utaf monark och sjelfherrskare, utan såsom krigare — den konungslige härföraren och bjelien, som tillika är en typ för den ebkle, allvarsamme och trofaste nordiske soldaten, för hvilken alla braskande åthäfvor och affektation äro fullkomligt främmande, Härmed sammanträffa äfven fordringarne af plastiken, som begär sträng måtta, objektivitet och lugn, äfven såväl då en bild framställes i handling som i hvila. Exempel, som mana till iakttagande af dessa grunglagar och varna för deras öfverskridande, kunde antöras mänga, både ur de gamlas och de nyares skulptur. De orimligaste förvridningarne härleda sig, såsom bekant, ifrån Berninis efterföljare. Otyglad djerfhet Gör stundom effekt Och fångar bifall, Men är ett vågspel Som konsten försmår. Man kan äfven på teatern bilda sig en öfvertygelse om nödvändigheten attiakttaga vissa plastikens. oeftergifliga fordringar vid återgifvandet af en personlighets bild. Månne icke skådespelaren wåste undvika all falsk pathos, all öfverdrift i skick och hållving i sina rörelser och åtbörder? Sjelfva gymnasten och akrobaten, som handtera kroppen i alla möjliga. rörelser, måste undvika all våldsam ansträngning, annars kan väll, ingen uthärda att se deras prestationer: Och Carl XII såsom krigare är hvarken gymnast eller fäktmästare, än. mindre konstberidare. Det förekommer oss visserligen förklarigt, att mången bland allmänheten med en föreställning om Carl XII såsom den öfverdådigaste bland slla öfverdådiga hjeltar, hos hvilken — såsom Nordberg säger — hvar den minsta blodsdroppen var en modig soldat?, skall önska se honom åskådliggjord 7; i någon motsvarande vågad situation; men den sanne konstnären lärer deraf icke taga intryck, då det gäller att koncentrera kraften och djerfheten i hela gestalten, utan att göra det genom en mera tillfällig attitud eller sökta gester, än mindre genom yttre bjelpmedel af krigiska emblemer. Lejonkungens vapen var den stora värjan; den bar han om dagenoch ställde den om natten vid sin bufvudgärd eller stötte dess spets i taket för att genast kunna gripa fästet, om ett plötsligt stridsbuller skulle väcka honom ur sömnen. Hvad alltså angår det bekanta Sergelska kraftuttrycket tusandjefla4, torde man i förevarande fall lätt bli ense med Aftonbladet (jfr n:r 76, den 4 April). I allt bufvudsakligt instämma vi ock i dess uttalade åsigt om posiulaterna på en staty ar Carl XII, hvilken genom detta allvar och denna enkelhet i karakter och yttre väsende framstår såsom så egendomlig företeelse midt uti ett tidehvarf af falskhet och flärd, affektation och förkonstling4. Härmed. hafva vi ock uttalat vår tanka om det mindre lofvande uti att framställa konuvg Carl till häst, utan att vi nu anse oss behöfva uppÅ 1 : och ett nästan oföränderligt småleende, lika mot; r t at