Aftonbladet – 10 april 1866, sida 6

len styrande viljan i staten, såvida den utsjordes af en individs vilja, bäst kunde befrias från alla inblandningar af privata intressen och sålunda utan hinder af privata infiyielser sjelfständigt verka för den juridiska rätten. Det ligger i sakens natur, att det är littare att befria en enda individ än flera från dylika intressen, då ju en person efter regeln har mindre privata in(ressen än flera. Här hafva vi den första punkten i Boströms rättsfilosofi, som tilldragit sig allmänhetens uppmärksamhet, ty hans försök att identifiera staten med nationen och att i dem ivlägga ett förnuftigt väsende har, såsom ulgörande mera rent filosofiska funderingar, blifvit mindre uppmärksammadt. Moan her i denna punkt beskyllt Boström för absolutism, för försök att med vetenskepens täckmantel bemantla den despotiske monarkens rättslösa sträfvanden m. m. Men detta är fullkomligt stridande emot Boströms lära. om monarkien. Sedan nemligen Boström ansett sig hafva bevisat monarkiens företräde framför republiken, förklarar han, att monarken såsom statens representant endast har ett vaka för nationens i rättslagen uttryckta fordringar. Dessa öro attl. bestämma rättigheter i tvisliga fall, attl. skydda rättigheter emot brott samt att på allt sätt verka befrimjande för den menskliga sammanlefaaden i materielt och intellektuelt afseende. Något avnai får ej ingå i monarkens verksamhet. Allt sådant vore stridande emot rättslage s foråringar. Boström måste derföre fordra vissa garantier för, att den sjelfständigt ställde monarken ej använder sitt godtycke vid statens styrelse i stöllet för att verka i enligtet med rättslagen. Han fann då, att genom regeringsrättens ärftlighet monarken ej behöfde slites ifrån sin offentliga verksamhet för att genom intriger och dylikt sörja för sina familjemedlemmars och deras fördel, genom hvilkas medverkan hon erhållit tronen. Vidare föreskref han, att den på detta sätt sjelfstöndiet ställda monarken skulle hindras ifrån att verka despotiskt och godtyckligt derigenom, alt folket bevakade sina rättigheter emot detta godtycke. Det var sälunda enligt Boström den ärftliga och derjemte den konstitutionella mopvarkien, som motsvarade statens begrepp. Men dermed måste Boström ock i sin rättstilosofi bestämma folkets begrepp. Skulle folket såsom ett helt kunne inskränka momarkens godtycke, så kunde detta endast derigenom ega rum, att folket såsom ett helt hade vissa rättigheter att bevaka. Nu kunna rättigheter endast egas af personligheter. Skall alltså folket. hafva rättigheter, så måste folket såsom ett helt vara -en personlighet. Men under-sädana förhållanden kunde ej Boström erhålla folkets begrepp genom att hopsummera de särskilda individerna i folket, ty då kunde väl hvarje individ hafva 1ättigheter, men ej folket i dess helhet, emedan detta hela bloit ekulle utgöra ett opersonligt förhållande emellan individuella personer. För att alltså folket såsom ett helt skulle bafva fatta det råsom ett samhälle, hvilket i motsats mot staten, som är ett publikt samhälle, måste vara ett privat samhälle. Folket var aliteå en:igt Boström ett samhälle, som hade att inskränka monarkens godtyckliga verksembet genom att beveka sina privata rättigheter. Folkets privata ändamål är att hos folkmedlemmarne åstadkomma en sådan ömsesidig verksamhet, alt det uppstår en förnuitig vexelverkan dem emellan i bearbetandet af det sinnliga material, hvarpå folket såsom ett privat samhälle måste vara riktadt. Detia materiol utgöres förnämlgast af det landområde, på hvilket folkmedlemmarne bo, och af de naturliga anlag, som hos dem finnas. Folket hor sålunda till uppgift att bearbeta detta landområde och utveckla dessa anleg så, att de kuvna ställas i förnuftets tjenst. Och för utöfvandet af denna verksemhet måste folket begagna organer. Men om folket skall kunna verka ejelfstärdigt såväl emot folkmedlemmarnes individuella. tyektn som emot monarkens godtycke, så måste folket hafva ett högsia oralla folkets rättigheter, och under hvilket folkmedlemmarre underordna sig. , Detta högsta ergen är folkets representant eller den 8. k. folkreprecentationen. Nu blir det nödvändigt för Boström att bestämma, huru en folkrepresentation bör vara beskaffad. Han utgär då ifrån den uppfattningen af folket, att det är ett semhätle. -Nu finrvesi folket flera samhällen, som äro underordnade under folket i dess helhet. Det är gilvet,; att några af deesa samhällen måste vara folkets. högsta organer; och vid de högsta organerna i folket måste man fästa sig för att få folkets representation. äro familjerna i folket, kommunerna och stånden. Då bland dessa samhällen familjerna äro underordnade under både kom: munerna och stånden, så hade Boström att välja emellan dessa sednare. Vid ettdera af dessa båda slag at Samhällen måste han binda folkrepresentationen. Boström valde stånden och föreskref at den sanna folkrevresentlationen skulle vara rättigheter att bevaka, måste Boström uppsig af ella folkmedlemmaroe såsom sina gun, som sjelfständigt innehar och utöfvar De samhällen, hvarpå man har aft välja,