Aftonbladet – 10 april 1866, sida 6

hufvudmanunen för den äldsta familjen i trenne grefskaper, var oerhörd; men sjelf befann ban sig illa till mods i sällskapslifvet, ty han visste att han saknade bildning och umgängessätt, och hans sjukliga känslighet i detta afseende, var alltför lätt sårad och alltför medveten för att kunna kallas ödmjukhet. För att taga blott ett exempel på det bedröfliga förhållande som herrskade mellan squiren och hans äldste son vilja vi beskrifva huru de tillbragte en afton på våren efter mrs Hamleys död. Det var 1 början af Mar. Roger var ännu i Cambridge. Osborne hade också varit borta och var nyss bemkommen, men bade ej behagat upplysa sin far om hvar han uppehållit sig. i quiren skulle gerna velat höra något derom, om också blott små obetydliga nyheter, göranse ett litet aforott i det enformiga hvardagslifvet och de husliga bekymmer som plågade honom; men han var för stolt för att göra några frågor och Osborne sade heller ingenting. Denna förbe.hällsamhet ökade squirens missnöje och har kom hem till middagen trött och ledsen, dagen efter Osbornes hemkomst. Klockan var just sex och han skyndade in i sitt rum på nedra botten, der han blott tvättade sina händer och hastigt gick upp iförmaket, som om han trott sig skola komma försent, men det stora rummet var ännu tomt. Han kastade en blick på uret öfver spiseln medan han försökte att värma sina händer vid brasan. Denna brann dåligt, ty elden ha de ej under dagens lopp blifvit eftersedd; nu hade man staplat upp en brasa af halftorr ved, som sprakade och rök, i stället för att flamma upp och värma rummet, som var både kallt och dragigt. Klockan hade stannat, ty man hade glömt att draga upp den, men efter squirens eget ur