Aftonbladet – 10 april 1866, sida 6

le inverka på flertalet af menniskor i deras yttre förhållande till hvarandra, så måste lessa menniskor erkänna rättslagens befosenhet och sålunda anse det vara en förauftets fordran, att de underordna sig unpler densamma. Ett förnuftigt väsende kunle aldrig erkänna en sådan rättslagens befogenhet, såvida icke rättslagen sjelf vore en förnuttig lag. -Men en förnuftig lag, som kan bestämma öfver den fria yttre verksamheten hos flertalet af menniskor, måste tänkas vara bunden vid ett förnuftigt väsende, som genom förnuftet har makt att beherrska samma flertal af menniskor. Uppgiften för Boström måste då ifrämsta rummet blifva att uppsöka det förnuftiga väsende, vid hvilket rättslagen måste bindas, Detta kan ej vara menniskans individuella förnuft, ty den enskilda menniskan kan ej såsom sådan herrska öfver andras menniskor. Icke heller kan det vara Gud eller det gudomliga förnuftet, ty Gud bestämmer endast det inre och ej det yttre förhållandet menniskor emellan. Det återstår då ej annat än att bindarättslagen vid något annat väsende, som kan vara förnuftigt. Och härvid har man ej annat val än att fästa sig vid de menskliga samhällena; och biand dessa är det staten, vid hvilken Boström måste binda den juridieka lagen. Denna är sålunda ett uttryck afstat:ns förnuft. Det innehåll i rättslagen, fom sålunda gör att menniskorna känna gig förbundna att lyda honom, är statens czet förnuft. Här kafva vi sålunda betydelsen al den satsen nos Boström, ati staten är ciltörvuftigt väsende. Såvida nemli an gifva åt sina medlemmar r h såvida en rättighet ej kan än förnuftiga väsenden, såvida ck staten vara ett förnuftigt v a ju statenl bäde eger och kan g juridiska rätten bli: så sarchet i enlighet med de sendes fordringar och hv verksamhet, såvida den utgö denna statens verksamhet. Men det förnuft, com staten eger och som bör genomtränga alla dess institutioner, är ingenting annat än samma förnuft, som uppenbarer sig i nationslmedvetandet. Detta medvetande, genom hvilket flertelet af menniskor känner sig sarmmansluten till ett gemensamt helt, är elt uttryck sf en persontHighet, som har makt att sammanhälla en sådan mångfald, och denna personlighet kan ej vara någon annan än nationersjell. Nationen, såvida den framträder säsom lag för sina medlemmars verksamhet, är just sjelfva staten. Staten har sålunda att förverkliga nationeps.i den juridiska lagen uttryckta foråringar. . Dessa fordringar. äro, att :statsmedlemmarne, som rätteligen böra tillhöra samma nation, i sitt yttre förhållande till hvarandra så verka, att det är möjligt för dem att utveckla sig till sjelfetöndiga personer i, denna sin verld. Staten verkar på deras yttre personliga förhållande till hvarandra. Staten bar alltså att bestämna och skydda deras rättigheter och att befrämja all den verksamhet, de kunna utöfva i såväl materielt som intellektuelt afseende. Derigenom — men endast derigenom — ken nationen lefva ett friskt och blomstrande lif hos sina medlemmar. Nationen eller staten är sålunda ett förnuttigt väsende, som har att sjelfständigt utveckla sina fordringar hos alla sina medlemmar. Det blir då en uppgilt för Boström att visa, huru det är möjligt för detta väsende att så verka, att det kan förnuftsenligt ordna det yttre personliga förhållandet emellan sina medlemmar. Detta är endast möjligt, såvida staten kan träda i yttre förhållande till statemedlemmarne. . Nu är staten elt förnuftigt väsende, hvilket såsom sådant saknar sinnlighet och som sålunda ej sjelft kon träda i denna yttre relation. För att statens förnuftiga fordringar skola kunna i menniskans verld förverkligas, måste de fullständigt innebafvas och utöfvas af en vilja, hvilken å ena sida. måste vara förnuttig — ty annars hade den ej reda på statens förnuftiga fordringar — och å andra sidan sinnlig — ty annars kunde den ej träda i yttre relation till etatsmedlemmarac. Denna sinnligt förnuftiga vilja är statens representant. Den sionligt förnuftiga vilja, som är statens representant, måste vara en enda, då staten sjelf såsom ett förnuftigt väsende är enkel och odelbar. En sådan sinnligt för nufiig vilja skulle kunna vara antingen den gemensamma hos ett flertal af individer eller den individuella viljan hos en individ. Vore statens representant en vilja af det förra slaget, så skulle flera individer deltaga i statens styrelse, vore den åter af det sednare slaget, så skulle staten styras ef en individ. Det: förra vore den republikanska statsformen, det sednare åter den monarkiska. Boström måste nu bestämma sig för endera af dessa statsformer. Det är gifvet, att han måste anse endast den statsforrcn vara i öfverensstämmelse med statens begrepp, enlig: hvilken statens representant kunde vara fullt sjelfaländig i sin verksarabet. Då nemligen staten förklaras vara ett förnuftigt väsende, som har sjelfständiga fordringar att förverkliga, så mäste dess representant vara såden, att icgenting kan hindra honom i bens verksamhet för statens ändamål. Den statsform, som enligt Boström medförde nämnda fördel, ver den monarkiska rättsstaten. Man kunde eu moment i nemligen hafva de största garantier för, att Mn Tr T RT ve datan ogge på. er RET RR AR