Aftonbladet – 10 april 1866, sida 6

resentationsform. Han fann, att den biIragit att föra svenska folket framåt på utrecklingens bana. Detta allt jemte hans sigt om folket, att det såsom ett samhälle näste vara ett lefvande helt, bidrog att så tärka honom i hans: åsigt om fyrståndsepresentationens nödvändighet för ett folk, utt de tendenser till tväkammarsystemets anagande, hvilka sägas hafva funnits hos hoom i en tidigare period af hans lefnad, ned åren helt och hållet försvunno, och utt han, snart sagdt, med förakt såg ned på alla andra former af folkrepresentation. Denna Boströms åsigt om folkrepresentaionen är den andra punkten i hans rättsilosofi, som väckt allmänhetens synnerliga ;ppmärksamhet. Man har i detta afseende peskyllt Boström för reaktionära tänkesätt, för oförmåga att kunna uppfatta den nya tidens sträfvanden m. m. Det är ej undetligt, att dessa beskyllningar blifvit gjorda. När persover, som i det praktiska lifvet kommit i beröripg med olika elementer i folket, märkt, att folkets lif ej uppgått i de fyra stånden, utan att tvärtom detta lif, så att säga, växt de fyra stånden i deras närvarande organisation öfver hufvudet, så måste det hafva väckt den största förvåning, att en i sin enslighet lefvande filosof det osktadt föreskrifvit den representationsform, som är bunden vid samma stånd, vara den enda riktiga. Detta har man ej kunnat på annat sätt förklara, än att i nämnda punkt filosofen gått ifrån filosofien och i stället kastat sig i armarne på det bestående. Men äfven i detta fall har man ej dömt fullt riktigt eller åtminstone skeft om Boström. Han har, så uuderligt det låter, äfven i denna punkt varit ledd af filosofieka principer. Och denna princip är hans åsigt om folket, att det är ett samhälle, och att alltså dess högsta organer måste vara de högsta samhällena i folket. en — kunde man invända — hvarföre skola dessa folkets organer vara just de fyra stånden? Hvarföre kunna ej kommunerna i folket vara dessa organer? Och detta isynnexhet under sådana perioder i folkets Nf, då detta lif just blomstrar i kommnnerna och ej i ständen. Och binder man foölkrepresentationen vid dessa kommuner, så bar man ju der både högre och lägre, så att mean mycket väl kan erhålla en tvåkammarrepresentation, i hvilken den ena kammaren är bunden vid de högre kommunerna och den andra vid de lägre. Detta resonnement kan synas tilltalande. Vi se ej, att det strider emot den åsigten om folket, att det är ett lefvande helt. Men deraf följer ock, att, nör Boström förklarar fyrständsrepresentationen för den enda riktiga, han har tillämpat en riktig filosofisk princip på ett empiriskt faktum, hvilket ensamt skulle motsvara de filosofiska fordringarne. Men häraf äro ock lätt förklarliga de beskyllningar, som å ena sidan blifvit gjorda af den fria pressen emot Boström i denna punkt och ä andra siden af Boström emot den fria pressen. Båda hafva gjort sig skyls diga till öfverdrifter. Lika oberättigadt det var af den fria pressen att på grund af Boströms åsigt om folkrepresentationen kasta en skugga öfver hela hans rättstilosoli eåsom ett kuriosöm, i hvilket ingen förnuftig mening vore att finna, lika oberättigadt var det at Boström -att anse den fria pressens sträfvan för ändring af fyrståndsrepresentationen i Sverge för ett samhällsupplösande arbete. Men när en strid uppetär, så är det få vanligt, att den föres till ytterligheter. Boström har härvid glömt, att älven den fria pressen i Sverge i sin sträfvan för fvåkammarsystemkts införande kunnat ledas af en uppfattning af folket såsom-ett lef: vande helt, då deremot samma press har glömt, stt Boström, oaktadt sitt fasthållande vid fyrståndsrepresentationen, kunnat förfäkta folkets frioch rättigheter. Och att Boström, som så kraftigt ifrade för menniskaus sedliga frihet, äfven måste förfäkta -menviskans politiska frihet och sjelfetändighet, är klort. Man finner ock, att han noga bestämt såväl menniskans ursprungliga i hennes natur liggande rättigheter som äfven dem, hon måste hafva säsom statesmedlem. Hvarje statsform, som ej tillerkände menniskan alla desea rättigheter, var enligt Boström förnuftsstridig. Och den. enda statsform, i hvilken de voro henne och -helw folket. tillförsäkrade, var epligthonom den konstitutionella monarkien. Boström har vidare i gin rätisfilosofi be: stämt de rättigheter, som i den konstitutionella monarkien tillkomma såväl monarken som folket. Det vigtigaste i-detteafseende är, att ingen grundlag kan af monarken rättsligen stiftas, och att inga skattebördor kunna af honom rättsligen påläggas folket, såvida ej folket genom sin representation dertill gitvit silt samtycke. Detta framhöll Boström med skärpa. Och det var natur: ligt, att han så måste göra, emedan i dessa tvenne afseenden monarken lättast kunde förledas af sin godtyckliga vilja. Vi hafva framhållit. de. förnämsta punkterna i Boströms rättefilosofi; Vihafva derigenom, såsom vi hoppas, rättfärdigat våra påståenden i början af denna uppsats. Undantaga vi lärav om fyrståndsrepresentationens nödvändighet, hvilken uppkommit genom ett förhastadt användande af folkets och representationens begrepp på ett historiskt faktum, så kan Boströms rättstitosofi på det hela taget sögas vara ett uttryck of den pyare tidens anda. Detta framstår förvämligast i följande afseenden: för det första i hans åsiot. att staten är nationen sjelf tänkt