Aftonbladet – 10 april 1866, sida 6

ur, Jitet anande den storm som var i antagande. Sex! Klockan är en fjerdedels timma öfver sex, brummade hans far. Då går er klocka visst icke rätt, sir. Jag ställde min efter hästgardets kusernklocka för två dagar sedan. Att påstå det squirens gamla guldur, stort som en rofva, ock som han fått i arf efter sin far, icke skulle gå rätt, var en förolämpning, som, då den ej kunde med skäl bestraffas, ej heller kunde förlåtas. Detia ur hade squiren fått af sin far för längesedan, på den tid då det fanns goda ur, som sågo ut som ur och ej som en liten guldpenning, Efter detta ur hade alla huseis klockor, ja till och med tornuret i byns kyrka, rättat sig i många år, och nu skulle det, på gamla dagar, stå tillbaka för ett litet franskt ur, bara skräp, så litet att man kunde sioppa det innanför västen, i stället för att med stort besvär skaffa det plats i den rymliga ficka, som dertill var atsedd. Nej, icke ens om Sskräpett beskyddades af hästgardet — ja, och af lifgardet med! Stackars Osborne borde ha vetat bättre än att sålunda kasta förakt på sin fars eget kött och blod — ty så kärt var honom hans ur. Mitt ur är likt mig sjelf, sade squiren, Sgammalt och fult, men säkert. 1 alla fall gär det rätt i mitt hus. Hästgardets klocka kan gå rätt för kungen, om han så vill.4 tJag ber om ursäkt, sirt, sade Osborne, verkligen angelägen om fredens bibehållande. Jag rättade mig efter mitt ur, som visst går rätt efter Londons tid. Jag hade ingen aning om att ni väntade på mig, sir, eljest kunde jag hava klädt mig skyndsammare. (Forts.)