Aftonbladet – 6 april 1866, sida 3

den som ständerna åsyftat. Det vore visserlige sannt, att ständernas skrifvelse var högst mode rat i formen, men enhvar vet dock att denn skrifvelse var den fana, kring hvilken de slöt sig, som önskade taga ett steg tillbaka i afseer de på tull-lagstiftningen, under det att motsida omfattade ett förslag, öfverensstämmande me den instruktion som meddelades tullkomiten. D nu föredraganden delade dessa åsigter kan ma väl icke med fog lägga honom till last, att ha icke höjde motpartiets fana. Man ådagalägge icke någon väld, såsom en reservant förmenat genom att inför konungen framlägga och sök göra gällande sina åsigter, men väl om man döjl jer eller vränger motsidans skäl. Tal. redogjor de härefter för de flerfaldiga skäl, som föranledt att de genom franska traktaten bestämda tull satser tillämpats äfven på öfriga stater, sam anmärkte för öfrigt, med afseende på de mång förespeglade olyckorna af denna traktat, att haj för sin del icke kände till några sådana, son hittills inträffat, samt att, om sådana skola kom ma, det vore underligt att de icke redan inträf fat, då traktaten redan ett helt år varit tillämpa och dylika öfvergångar alltid äro svårast i början Med afseende å det linierade papperet had det redan blifvit upplyst, att åtgärden i sjelfv verket icke innefattade något annat än rättande af en orimlighet. Men vare sig att detta m skett uppsåtligen eller icke, så kunde det ick förnekas, att i detta fall en verklig tullförhöj ning egt rum. Statsrådets ledamöter hade der för ej haft att beklaga sig om konstitutionsut skottet med anledning häraf hade föreslagit de ras ställande under åtal inför riksrätt och e heller om riksrätten dömt dem sina embeten för lustige och förklarat dem evärdiga att i riket tjenst vidare nyttjas; men då nu utskottet låti nåd gå för rätt och icke funnit sig böra yrk: tillämpning af 106 , så var det för talaren oför klarligt huru grefve Mörner kunde ifrågasätta tillämpning af 107 , ty det blefve onekligen svå. rare att visa huru genom tullförhöjningen å det linierade papperet rikets sannskyldiga nytta blifvit åsidosatt. — Hvad för öfrigt anginge de gjorda anmärkningarne rörande traktatens afslutande, så hängde härvid alltsammans ytterst på den frågan huruvida regeringen eger rätt att nedsätta tullar. I afseende härpå hade tal. vid ett föregående tillfälle uttalat sina åsigter, och han ville blott nu fästa uppmärksamheten derpå, att konstitutionsutskottet haft denna fråga före vid alla riksdagar alltsedan det nya statsskickets införande, ty tullnedsättningar hade städse egt rum, men utan att sådant föranledt framställandet af någon anmärkning, hvilket väl skett om itgärderna varit grundlagsvidriga; ty icke behöfles det väl att riksdagsfullmäktigen Björkman skulle i detta afseende öppna ögonen på konstiutionsutskottet. fvergående derefter till den af en reservant ifven berörda frågan om räntans frigifvande, i afseende hvarå ständerna hade öfverlemnat åt egeringen att välja tidpunkten, som i reservanens tanke blifvit illa vald, fästade tal. uppmärksamheten derpå, att denna tid dock måste ha varit begränsad inom tiden innan påföljande iksdag inträffade. Det vore sannt, att regeringen lika litet som någon annan kunde förutse mrudan penningställningen kunde blifva; men nan har nu erfarenhetens vittnesbörd, att åtgärlen icke medfört någon olägenhet. Den hade i jelfva verket icke medfört någon förändring i åra penningförhållanden, ty seden hade gått agen i förväg. Om jordbruket skulle haft nå:on fördel af räntetvångets fortfarande, skulle lertill erfordrats, att man kunnat göra den gälande lagen om fix ränta till en sanning. Huru letta skulle tillgått insåg talaren icke, men det äkra vore, att om det kunnat ske, så hade man, senom att beröfva sig de kapitaltillgångar, som mu framlockats af den höga räntefoten, framkalat en vida svårare kris än den vi nu haft att senomgå. De anmärkningar, som högsta domtolens ledamöter hade framställt angingo icke aken utan redaktionen, men erfarenheten hade uu visat, att bristerna i denna icke medfört de efarade olägenheterna. Man kan för öfrigt se f de motioner, som till denna riksdag inkomnit, att man ej vill ha saken ogjord, ja till och ned att man gerna skulle vilja hafva äfven de terstående banden lösta. Åtskilligt mera skulle al. kunnat tillägga, men han ville ej ptaga tåndets tid längre med utredandet af få gan, om vid flera tillfällen blifvit så grundligt beiandlad. — Slutligen förklarade sig tal. beklaga, m ständerna skulle sakna tillfälle att uttala sig m systemet, ty för en konstitutionel rådgifvare ore det af högsta vigt att känna representatioens tankar derom och att stå eller falla med itt system. (Forts.)