Aftonbladet – 6 april 1866, sida 3

Borgareståndet. Diskussionen om dechargebetänkandet. (Slut från gårdagsbl.) Hr Blanche. Det har icke sparats på blixtar i ständernas sista konstitutionsutskott, denna gång dock ej från ledamöter af de folkvalda stånden, och i brist på örnar riktades de mot myggor. Hufvudstriden gällde naturligtvis franska traktaten och finansministern, hvilken ansågs ha intagit en ställning ovärdig en finansminister i ett konstitutionelt lahd, eaktadt det ådagalades att denna ställning var densamma som föregående finansministrar innehaft, då alltsedan år 1814 vid ungefär 50 särskilda tillfällen regeringen nedsatt tul afpiften och när hennes grundlagsenliga rätt dertill vid 1854 års riksdag ifrågasattes, förklarade den riksdagens konstitutionsutskott denna rätt vara obestridlig och klar. — Hr Ridderstads anmärkning mot den hemlighetsslöja, våra diplomater kasta öfver sina handlingar och i hvilken anmärkning talaren för sin del instämde, upplifvade minnet af ett yttrande af statsministern för utrikes ärenden Lars v. Engeström, hvilket talaren under genomläsningen af några diplomatiska handlingar för år 1813 fästat sig vid. Ingenting hedrar så mycket en nation, heter det, som den öppenhet regeringen gifver åt sina diplomatiska handlingar och mtet befäster ett närmare samband mellan regering och folk än ett öppenhjertigt meddelande af politikens hemligheter.?. Denna sanning, uttalad af en statsman från de sista Gustavernas. envåldsperiod, borde lätt kunna behjertas af en så konstitutionelt sinnad regering som vår nuvarande. Men diplomater i allmänhet älska att se mystiska ut, liksom hvälfde de staters öden, fast de kanske aldrig hvälft annat än sin snusdosa. De härma delfiska oraklet, utan att besitta siareförmågar ty, såsom Palmerston en gång yttrade vill man veta hvad som skall ske, mål man fråga andra än diplomater?. Me3 handlingarne i danska frågån följde verkligen den erinran, att essencen af essa icke borde spridas till andra näsor än konstitutionsutskottets, ehuru talaren, liksom de flesta andra, genom dem icke fick veta mer än hvad. förut var bekant. Man hade haft något besvär med att krafsa kastanierna ur elden, men för öfrigt borde det väl ha varit klart för en och hvar, att Sverge och Norge hvarken kunde eller borde kasta sig i en strid, der sjelfva England och Frankrike drogo sig tillbaka. Vårt verksammare deltagande skulle endast ha gifvit relief åt de tyska stormakternas segrar, ty de lagrar de skördat på kriget med det lilla och dertill på köpet förrådda Danmark yppväga väl icke ens ett lod på en vanlig kryddskål. Rätta hufvudorsaken till kriget ligger icke heller i skuggan. Det är den absoluta monarkiens gamla fortsatta kamp mot folken. När Österrikes regering förde sina legioner öfver Elben, var det väl mindre mot Danmark de fördes, än mot Ungern, Böhmen med flera nationaliteter, hvilka redan långt före detta ledsnat vid Metternichs gamla statskonst. Likaledes var det väl mindre mot danskarne som Preussens konung profvade de nya tändnålsgevären, än mot Preussens deputerade kammare, och nu i dag, sedan det visat eig att hvarken nationaliteterna i Österrike eller deputerade kammaren i Preussen låtit blända sig af den tvetydiga hjelteäran, demonstrera de båda stormakterna mot hvarandra, allt för alldeles samma ändamål, eller för att qväfva den stigande folkviljan. Det blir troligen blott spegelfäkterier, men äfven ett krig skulle ej öfverraska. Den absoluta monarkien lefver af blod. Tag bort detta näringsmedel och hungersdöden skall ej länge låta vänta på sig. Under tiden torde det väl vara klokast för skandinaviska halfön, att akta sig för alla stormaktsdrömmar och endast arbeta för sin inre utveckling, sprida upplysning till hvarje vrå, mångfaldiga sin industri genom sunda och naturliga lagar samt bygga sitt försvar på nationel grund, utan att smittas af främmande mer eller mindre otjenliga mönster. Detta är säkerligen rätta sättet att göra sig aktad af vänner och fruktad af fiender,