Aftonbladet – 6 april 1866, sida 2

DS LUCSHOLS den 6 April Bref från Norge. (Från Aftonbladets Korrespondent.) Kristiania den 31 Mars 1866. Man har så ofta anledning att beklaga den smäåsinthet och svaghet, som visa sig li nästan alla förhållanden, att det verkligen lär en sann glädje att någon gång kunna fästa uppmärksamheten på något vackert och stort, och detta ännu mera, då man kan peka på det och säga: Detta är vår egendom i ordets djupaste mening; detta har man ingen främmande hjelp att tacka för. Något sådant är händelsen med ett arbete, på hvilket jag i dag utbeder mig få fästa edra läsares uppmärksamhet, för öfrigt öfverlemnande åt Sverges recensenter ex professo att underkasta det den estetiska granskniog som det förtjenar. Det är Henrik Ibsens nyss utkomna dramatiska dikt Brand?, ett arbete, som skulle ådraga sig uppmärksamhet och vinna en häfdad plats i en vida rikare litteratur än vår, ja kanske snarare skulle göra det der än hos oss. En anmärkning kan jag tryggt göra, emedan jag vet att jag är fri från all ?Bygdepatriotism?, och det är, att den plats, som de norska författarne på senare tider intagit i den gemensamma dansk-norska litteraturen, qvalitativt taget är mycket betydande. Det är visserligen en ömtålig sak att anställa en sådan jemförelse; men man har svårt att värja sig för ett smålöje, då man t. ex. ser, att Danmarks mest lästa yngre skald är Kristian Richardt, och att hans nätta, men likväl icke synnerligen betydande poesier under loppet af ett par år upplefvat sex upplagor. å är det en helt annan metall i de röster, som ljuda häruppifrån. Och bland dessa afbetalningar på vår gamla skuld skall Ibsens nya dikt väga tungt. Trots en längre och af icke få omfångsrika verk betecknad skaldebana har det icke på långt när lyckats Henrik Ivsen att hinna fram till den popuraritet här hemma eller den namnkunnighet utom landets gränser, som det blef förunnadt Björnstjerne Björnson att på få år vinna, och medan denne sistnämndes namn bäres på ryktets vingar öfver de tre nordiska rikena, torde namnet Ibsen vara okändt för de flesta af detta blads läsare. Ja till och med här hos oss, der det, hvad qvantiteten beträffar, icke är något öfverflöd på skalder, har han icke Hon större lycka, än att han i detta ögonick i yttre afseende befinner sig i en ställning, som sannerligen temligen nära gränsar till nöd, och detta utan någon annan anledning från hans sida än den, som ligfer deri, att han icke har kunnat eller veat iolåta sig i något af de vinstbringande litterära företag, i hvilka en författare hos osg nästan alltid måste söka sitt uppehälle, och att han har arbetat med en samvetsgrann sjelfkritik, som icke tillåtit honom att skrapa ihop honorarier genom att arbeta för dagens infall. Det är nu ungefär 15 år, sedan Ibsen gjorde sin litterära debut under den ståtligt klingande pseudonymen Brynjolf Bjarme med en treaktsdram, benämnd Catilima. Han hade då nyss blifvit student efter en mycket kort och icke just synnerligen grundlig privat förberedelse, och han kastade djerft öfver bord alla utsigter till embetsstudier och dylikt för att uteslutande sysselsätta sig med att läsa och skrifva vers. Ibsen har likväl aldrig förstått att göra sin talent fruktbärande i klingande mynt, och det första året, han tillbragte här i hufvudstaden, fick han derföre pröfva på, att äfven vi ha vårt ?Boheme?. Han bodde då tillsammans med en vän, som förskjutit honom erforderliga penningar att trycka Catilina, hvilken ingen bokhandlare hade velat förlägga. Dessa båda delade troget, men det förslog icke så långt, att de kunde äta middag. På det att hyresvärden icke skulle märka denna kreditförstörande försakelse, gingo de ständigt ut vid middagstiden och kommo först efter en timmes förlopp hem, hvarpå de drucko sitt kaffe, som om de hade ätit middag hos stadens förnämsta restauratör. Ibsen var då blott ett par och tjuu år och bar derföre dessa från en viss synpunkt helt och hållet prosaiska bekymmer med godt humör, skref dramer och episka skaldestycken, satiriska och polemiska uppsatser, brände upp en stor del af allt detta, fick endast litet tryckt och skulle sannolikt ha haft temligen svårt att på detta sätt slå sig fram? till en säker ställning, om han icke på hösten 1851 hade erhållit kallelse från Bergen att öfvertaga den artistiska direktörsplatsen vid den durvarande unga teatern. Här vistades han nui sex år, tilldess han kom tillbaka till hufvudstaden såsom direktör vid norska teatern här. I Bergen öfvertogs hans plats efter ett kort interregnum af Djörmsidjrne Björnson, som då nyss hade sändt Synnöve Solbakken? ut i verlden. Den norska teatern i Kristiania hade emellertid alltid haft en bekymmersam tillvaro; konkurrensen med den danska teatern hade varit den öfvermäktig; vår mycket kritiska och till entusiasm föga kapabla hufvudstads publik blef snart otålig öfver att ständigt nödgas se nybörjare och bevittna famlande försök i många afseenden; slutligen uppslod inre misshällighet, och våren 1862 drog teatern ändtligen efter långa och svåra lidanden sin sista suck, begråten af hågra få trofasta vänner och lera kreditorer. Huru förträffligt egnad Ibsen än var i många stycken för den plats, han der beklädde, så fattades det hoiom dock en sak, mod och energi att cke ?desperare de republica?, utan uppida såsom räddande diktator. Ett ärs id använde den danska teatern honom nu l: MÅ MM m mm HA mm HTV såsom artistisk rådgifvare?, en ställning, hvilken han svårligen skulle ha kunnat tvätta nånnAnting cuynnarhliot till och med am