Aftonbladet – 4 april 1866, sida 3

BILDANDE KONST. Utställningen af eskisser till Carl XII:s monument i 8tockholm. — Konstverksamhet för den blifvande stora konstutställningen: arbeten af Qvarnström, Malin, Malmström,-Anekarerona. I I dag öppnades i Akademiens för de fria konsterna lokal den af-komiten för Carl XII:s monument anordnade exposition af inkomna täflingseskisser. Den omfattar tio n:r, alle: Isammans uppställda i akademiens stora sal, Isom för detta ändamål blifvit på ett särdeIles fördelaktigt sätt arrangerad, i det-alla väggarne jemte sidofönstren äro täckta med mörkgrön duk och ljuset endast kommer ofvänifrån genom takfönstret. N:r 1 och 2 läro af professor Qvarnström, n:r 3 af professor Molin, n:r 4—7 af skulptören SöderIman, n:r 8 afchistöriemålaren O: Andersson, n:r9 af skulptören Lenngren och n:r 10 af framlidne professor Fogelberg. Det är klart, att den sistnämnda eskissen icke utgör något täflingsarbete ; men komiten har ansett det vara af intresse, att, då den berömde konstnären efterlemnat ett utkast öfver det ifrågavarande ämnet, detsamma samtidigt med öfriga försök härutipnan skulle bli tillgängligt för allmänheten... N:r 6 och 8, hvilka gå utanför det af komiten uppställda program och utgöra eskisser till equestra statuer, äro icke heller afsedda till täflan, utan endast inlemnade, för att samtidigt med de öfriga exponeras. Komiten har som bekant enhälligt beslutit sig för en fot-staty; hvilken med de medel, som den disponerar, iskall utföras i en så kolossal storlek, som är lämplig för ett monument af Carl XIL.på en offentlig plats i hufvudstaden. Den saken är för längesedan definitivt afgjord, på grund icke blott af ekonomiska utan äfven en mängd andra skäl. Då det emellertid icke är omöjligt, att, det oaktadt; något tal med anledning af expositionen kan uppstå rörande denna bestämmelse och om företrädet af det ena eller .det andra, anse vi oss böra här upprepa något, som vi i detta ämne yttrade redan för ett par år sedan? Det är ganska naturligt, att mången konstnär, som ser saken ur uteslutande artistisk eller rättare sagdt artistiskt-teknisk synpunkt; genäst och utan betänkande skall förklara .sig helt och hållet vara för en statue equestre, såsom. någonting långt präktigare, såsom innebärande en mera storartad och tåcksam artistisk uppgift. Men med en viss känsla deraf, att vid en monumentalbild af denna :art äfven andra synpunkter komma i fråga än den, att lemna tillfälle att briljera i den artistiska tekniken, anför man i såpdant fall också gerna några grunder som .sköla vara historiska och estetiska. -Vi ha sålunda sett i tryck yttras, att det vore ett misstag att ställa den. tolfte Carl till. fots, denne konung, som företrädesvis var-ryttare, som i spetsen för sin ryttareskara stormade vallar och torn och. som i sin oförvägna framfart icke lät sig hejda af några som helst hinder. ?En sådan konung? — har man yttrat — ?bör väl om någonsin Pframställes till häst, väl till och med på en vildt galopperande stridshäst samt med draget och framsträckt svärd. Häst och ryttare måste hvar för sig och än mera i ?harmonisk sammanställning synas genomPträngda åf detta ?tusandjella?, hvarpå ferPgel lade så mycken. .vigt. Stormen, icke Jugnet obch-stillaståendet; är rätta symboJen af ?Nordens lejon?, den öfverdådigaPgte af våra härförare.? Vi erinra till en början derom, att det här icke är fråga om ett sådant konstverk som en historietafla; en bataljmålningeller i allmänhet en konstnärlig framställning af Carl. XII vid något visst tillfälle och i en gifven situation. Det-är fråga omen monumentalbild af en stor personlighet, som redan står. fullt utpräglad i historien och för det folks åskådning, som i honom. ser en typ af en svensk hjelte. Kan man nu säga, att de speciella kavalleristegenskaperna ingå såsom ett så väsentligt moment uti denna historiska personlighet, att de måste i främsta rummet afses, äfven om det skulle verka störande och inskränkande på det i djupare mening historiskt monumentala i bilden? Vi tro det icke. Vore det t. ex. fråga om en staty af konung Joachim Murat, så skulle vi villigt medgifva, att det vore nödvändigt att framställa honom till häst, ty hos honom var rytterigeneralen allt, eller åtminstone det enda verkligen karakteristiska. Hos Carl XII deremot träder ryttaren betydligt i bakgrunden för krigaren, konunen och menniskan. Det oförvä; na och öfverdådiga ingår visserligen uti Carls väsende, men det är en i högsta grad ytlig uppfattning, om man tror sig bäst kunna framställa honom monumentalt genom att helt enkelt gifva en bild af det personifierade öfverdådet. Det finnes ffera andra och högst betydelsefulla momenter uti Carl XII:s personlighet, som icke få uppoffras för att åvägabringa en ytlig effekt af det braskande slaget. Hjeltemodet är visserligen det mest framstående; men man får dervid icke tör det fysiska modet, som visar. sig genom ett oförskräckt framrusande under ett kulregn, glömma det-hjeltemod af .högreart, som lät honom oförskräckt kasta si: handske åt det Fr PVE Br PNG