Aftonbladet – 4 april 1866, sida 3

loch som i många fall urartade till denne vJorubbliga envishet, som utgör en af han: I karakteristiska egenheter och som i söderr I förvärfvade honom tillnamnet jernhufvuIdet?. Härtill kommer detta allvar och denna enkelhet i karakter och yttre väsende, hvarigenom Carl XII framstår såsom en så egendomlig företeelse midt uti ett -tidehvarf Dn falskhet, flärd, affektation och förkonsting. En staty af Carl XII, som i någon mån skall kunna sägas vara en monumental bild af hans historiska personlighet, måste efter vår tanke närmast ansluta sig till den koncentrerade karakteristik, som lemnas af skalden i den bekanta strofen: I medoch motgång lika, Sin lyckas öfverman; Han kunde icke vika, Blott falla kunde han, Fasthåller man i någon mån en sådan uppfattning, så blir det ganska påtagligt, hvilka olägenheter som en statue equestre i detta hänseende skulle förete. Carl XII:s gestalt står lifslefvande för folkfantasien, och det är fara värdt att den figur, som man satte upp på en vildt galopperande häst, icke skulle blifva lätt igenkänlig och öfverensstämmande med den typ, som utbildat sig, Det är eget nog att denna folkfantasiens typiska bild alltid framställer bjelten till fots. Till någon del torde detta komma deraf, att i de stora momenter af hans krigiska bana, som äro mest karakteristiska eller stå mest lefvande för folkfontasien, han icke var till häst, såsom tillexempel: landstigningen på Själländska kusten; det ögonblick då bomben slog ned i hans tält, under. det han dikterade ett bref; kalabaliken i Bender 0. 8. v.; ja äfven i den krigiska scen, som blodigt ändade hans bana. Men dertill kommer, att det karakteristiska i denna enkla, smärta, men fasta gestalt, som har sintyngdpunkt i sig sjelf, 1 väsentlig mån måste gå förloradt, om han lyftes upp på en galopperande häst och för sin hållning sättes i beroende af dennes rörelser. Figuren skulle, satt i förhållande till hästen, förlora den prägel af kolossalite, som så väl egnar sig för Carl XI. Med den naturalistiska uppfattning, som. numera med fullt : berättigande: gör sig: gällande inom skulpturen; skulle: hästen, utförd med artistisk bravur, blifva en alltför väsentlig del i konstverket, i viss mån skymma figuren och göra intrång på dess anspråk på uteslutande betydelse och uppmärksamhet. Det: händer lätt, att karakteristiska yttranden af snillrika män bli så ofta citerade, att de slutligen urarta till bannala stickord, som användas likt och olikt, med fullständigt missförstånd om deras betydelse. Bland sådana är det allbekanta Sergelska tusandjefla?. Sergel, som hade mejseln, men icke ordet i sin makt, då det var: fråga om det: konstsköna, . .ville dermed: betecknas: det onämnbara och obeskrifliga något som bär vittne om snillets. himmelska .eid,: somsskil, jer det sannt originella konstverket från det präktigt eller flitigt utförda machverket, som gör det till -en verklig: skapelse, till:ett natum, sed non factum. Föreställer man sig åter, att dem store skulptören med sitt uttryck afsett det hejdundrande eller braskande, på stark yttre effekt beräknade, så misstager man sig mycket;-han var på praktisk väg alltför mycket förtrogen med konstens väsende och plastikens lagar, för att göra sig skyldig till en sådan ensidighet. Det ligger så i sakens natur, att det knappt torde behöfva nämnas, att. Carl XI måste.. framställas i. sin enkla, allbekanta drägt, utan några manteldraperier.. Skulpturen har i ,vära. dagar, genom flera utmärkta mästares föredömen, vuxit från den famla fördomen om nödvändigheten af dyik drapering. -fmvändningen, att figuren kommer att förefalla enkel och torftig för ögon, som vänt sig vid de obligata statymantlarne, förfaller af sig sjelf, då just det enkla; knappa i-hela gestalten hörer med till den oundgängligaste karakteristiken. För: svenska ögon skall den karolinska drägten ieke:te sig säsom oskön och oplastisk. Schwanthaler-har uti: den kolossala: staty af. Carl XU, som finnes uppställd uti tronsalen i-Mänchen, gifvit ett ganska talande vittnesbörd derom, huru manteln förtager det egendomliga i Carl XI:s sdrägt: och figur. Hi hafva redan antydtsBatt det är skäl att göra statyn så kolössal som de tillgängliga medlen och lämpligt afseende på den plats, der 8den kommer att resas, det: medgifva. Den metod, söm på sednare tiden användts å ett och annat håll att sätta-monumen tala statyer-så högt upp, att-de måste betraktas ur-en falsk synpunkt och denssanna effekten helt;och hållet går förlorad, förmoda vi här icke kunna ifrågakomma, Ett enkelt arbetadt granitblock torde vara den lämpligaste .piedestalen. Inskrift och prydnader å densamma äro helt ock hållet obeböfliga. Bilden bör tala tillräckligt för sig sjelf. Den nu pågående expositionen synes oss mer än -etthänseende lemna fullständig-bekräftelse åt dessa yttranden. Ganska betecknande är-det bland annat, att Fogelberg, denne. djupsinnige . och tänkande konstnär, som alltid med-reflexionen noga och allvarligt genomträngde de ämnen han företog sig att behandla, för framställniogen. af Carl XIIvalde den stående figuren. Han var — såsom monumentet af Carl Johan utvisar — en lysande mästare i equestr:-statuen; han var för sitt utkast icke bunden af något program, någon plan, utan gjorde den blott för sitt nöjes skull och för att söka ge form åt sina artistiska ider; men det föll honom dervid icke in, att sätta Carl XII till häst. Utan tvifvel skulle han, om. han fått lefva längre och på allvar egna sig åt ett detaljstudium och en närmare behandling af detta ämne, hafva åstadkommit något, som varit vida bättre och mera karakteristiskt än den af honomeefterlemnade statuetten; denna innebär en erinran derom, att uppgiften är svår att lösa, att den kräfver mängfaldigt arbete och att anspråken på hvad som ken gifvas uti ett sådant första utkast och före de sorgfälliga detaljstudier, som måste föregå ett utförande i stor skala, Saka få atemraa alltför hävt