Aftonbladet – 3 april 1866, sida 2

STOCEHOLM den 3 April Återblick på Mars månad. Lifvet är kärt, säger ordstäfvet. En annan erfarenhetssats uttalar, att mångahanda ting först då rätt uppskattas och bli allra kärast, när de äro på väg att förloras. Båda delarne besannas af aktörerna på vår riksdagsteater, hvilka med en säflig långsamhet, som har istadighetens hela retsamma karakter, ännu envisas att uttänja ståndsriksdagens redan brustna lifstråd. Från åskådarne har ock börjat förnimmas ett missbelåtet mummel: att lifvet på vissa håll tycks vara alltför mycket både kärt och segt. Man frågar sig om det är meningen, att riksdagen skall vara samlad ännu efter att expositionerna öppnats, för att sjelf med sin Saflysning4 och sina afskedsdeputationer ståndaktigt låta exponera sig för tusentals främlingars nyfikna blickar. Hur förundrade skola ej dessa bli vid att se, att den sedan ett halft år tillbaka för död ansedde, hvars likklockors glada ljud hela verlden hört, ännu går och stultar med anspråk på sundhet och vigör, och hvad skola de tro om en sådan gengångares aktning för sig sjelf och rättvisa mot sin laglige arftagare! Dock, låtom oss vara billiga och ej förneka hvad ej kan bestridast, att skulden för denna mycket kuriösa och ej så litet betänkliga oformlighet ej ut nude hvilar på rikets ständer, utan til geringen. Man var tvi rättigad att vänta, att hon ej en representation, som hon fört som sjelf förklarat sig alldeles i en sann och verklig rep ska folket, att vidtaga kring i samhällslifvet in gar, utan låta den utdö nen ju förr desto hellre skiljas ät, ce hafva nödtorftligen ordnat, hvad ej tålde något uppskof, och beställt om sitt hus. Men i denna förväntan har man bedragit sig. Om den gamla representationen yltras i justitiestatsministerns motiver till den nya riksdagsordningen, att hon, ett ofullstänNM organ för den representerade delen a! folket, utestänger från representationen hela samhällsklasser, hvilkas deltagande deruti påkallas af hennes eget ändamål; att det är fara värdt, att den i sitt inre upplösta ståndsförfattningen af sig sjelf sammanstörtar: att denna institution Ssaknar underlag4; och att den fara, hvarmed allt detta hotar, böri tid afvärjas. Denna öfvertygelse, omfattad af snart sagdt hela folket, delades ock af den i nyss anförda ordalag utdömda ståndsrepresentationen, som derföre äfven utdömt sig sjelf. Hvarföre erinra vi om deita? Emedan det besynnerliga inträffat, att man på flere håll synes ha glömt det. Eller, huru eljest förklara, att man till våra ständer, hvilkas oduglighet såsom organ för den verkliga folkviljan i eå selenna ordalag blifvit afregeringen dem förehållen och af dem sjelfva så uttryckligt och afgörande erkänd, kommer med förslag till en förändring, som starkare än någon annan under ett halft århundrade ingriper i — och angriper vårt sambhällsskicks karakter, vi mena naturligtvis den kungliga propositionen om införande af konskription med lottning, hvilken under sista månaden i främsta rummet varit föremål för en allmän och ogillande uppmärksamhet. Det tillkommer nu den utdömda representationen att gifva regeringen en lektion i konstitutionel takt och anständighet, genom att skjuta ifrån sig befattningen med och ansvaret för denna s. k. reform. Den ifver, hvarmed man från ena sidan söker genomdrifva densamma, synes röja att man anser dess nederlag gifvet å den nya riksdagen, hvilken man sjelf förklarat för en sann representation af folket. Om ena statsmakten finner en sådan motsägelse sig värdig, är det intet skäl för den andra att följa det höga föredömet. Den sista ståndsriksdagen sörjer bäst för sitt eget och sina föregångares anseende och afträder värdigast från skådeplatsen, om den undviker allt som kan antyda, att äfven den skulle ha ångra sig och börjat längta efter att fortfarande njuta maktutöfningens sötma. Genom et motsatt förfarande skall det frivilliga ned: läggandet af makten bli förvandladt till er simpel teatereffekt å la drottning Kristina. Såväl häri, som i förslaget om en salalierad press, hvars alster skulle i massa gratis utdelas, och i försöken att af denna riksdag utverka äfven sådana penninganslag. hvilka man hvarken behöfver eller kan an. vända under den period, för hvilken utgiftsstaten nu regleras, uppenbara sig ett miss troende till, en fruktan för den nya repre: sentationen, som man väl minst skulle vän. tat från deras sida, som föreslagit och nitiskt arbetat för den stora reformens genom. drifvande. Deremot är det visserligen för klarligt, att reformens motståndare ännu hyse en rädsla, som gifvit sig luft i åtskilliga förslag, såsom de om opinionsnämndens af: skaffande, om förändrad sammansättning a jury i tryckfrihetsmål m. m. Det ena mec det andra förtjenar uppmärksamhet; det ä1 ej låvgt ifrån att utgöra de första teckner till en reaktion, som väl ej är mycket ho tande, men likväl kan frammanas af för. bittringen hos den nya ordningens motstån dare i förening med modlöshet och inkonse qvens hos en del af dess vänner. Vi nämnde de konservatives rädsla; der går ej sällan derhän, att de se spöken mid på Jjusa dagen, såsom då ekonomiutskottets sammanjemknings memorial i fråga om ut vidgad rätt för norrmän och danskar at här i landet idka yrken 0. s. Vv. nyss val under bebandling hos de högloflige. För skräckelsen för hvarie förändring i det be: