Aftonbladet – 29 mars 1866, sida 3

kJ nend at ae d Det är omöjligt, så framt man ej uteslutande egnar sig åt publieistiskt skrifveri, att följa och vederlägga alla villfarelser i den dagliga pressen, i ens eget yrke. Men nå-I gongäång, och då man finner en stor orättvisa, framställd i mer än vanligt vilseledande ordalag, i tydlig syftning att göra allmännare intryck, kalla sig ett gifakt för folket?, loch i en tidning, der man icke väntat den, lefter åtskilligt ganska förståndigt, som man i militärväg nyligen fått läsa, då manas man latt inlägga ett vad till den tänkande allmänheten, och detta helst från samma tribun, der villfarelsen blifvit uttalad — i fall pemligen såsom jag hoppas, Aftonbladet e behagar lemna mig tillstånd att på några Jögonbliek begagna densamma, enär frågan är af stor och allmän vigt. Det är Aftonbladets artikel för fredagen Iden 23 Mars, som satt pennan i min hand. Denna artikel uppträder mot regeringens Ibeväringsförslag ; men med hvilka beskyllningar? Förslaget säges vilja Safskaffa i vårt land den allmänna värnepligtent — införa en militärförpligtelse, grundad på lottning — ställa försvarsförpligtelsen på lotterit — vara en innationel id6t — gå i en riktning, alldeles motsatt den, som uttalar sig i den frivilliga folkbeväpningen4 — medelst den förhatliga lottningsmetoden skulle ett antal af de beväringspligtige pressas till knektar, under längre tid kallas från hus, hem och sysslor, hvarigenom en stor del af dem skulle förvandlas till proletärer, underkastas ett farligt och demorsaliserande kasernlif och med all makt dresseras till soldater4. Ja, de kallas slutligen Ssamhällets olycksbarn. Afven i vår på förvridningar rika tid, är det sällan man läser något, som inom så få rader innesluter så mycket vanstäldt. Nästan hvartenda ord innehåller ett misstag. Jag nyttjar det lindrigaste ordet, för att ej förverka min rätt till tribunen. Huru kan det kallas att afskaffa den allmänna värnepligten, att blott en del öfvas, enär allas värnepligt eller skyldigheten att i fält tjenstgöra, qvarstår i all sin: fullstän dighet? urua kan det, ett genom lottuving uttaga till öfning, kallas: att införa militärförpligtelse, grundad på lottning? Den egentliga militär förpligtelsen, den att gå i fält, är ju orubbad? Ställa försvarsförpligtelsen på lotteri? Ar då den fredliga öfningen den enda förpligtelsen, som i afseende på försvaret åligger bevär ringsmannen? Hvarföre yttra sig så vilseledande, att den, som tror på författarens ord, får en alldeles oriktig föreställning om saken? Och har lotteriet här blifvit infördt för sin egen skuld, för detta sätts förträfflighet, för kärleken till detta spel? — Att öfva en viss del är syftet. Om detta syfte må man tvista. Här är hufvudsakliga stridsområdet. De skäl man kan hafva mot förslaget, bör här anföras. Men lottning är blott medlet. Känner författaren något bätire, må han uppgifva det. Antagom att det är ett misstag och att något tjenligare medel att uttaga manskap till en fullständigare öfning. kan finnas, så skulle regeringen visserligen ej hålla derpå. Men vore det bättre att uttaga efter längd? Eller efter vidd om om lifvet? . Eller efter näsans eller någon annan lems. storlek? Eller efter tidigare födelsedag å året? Men i alla dessa sätt ingå också lyckträff, så till vida, att de ej bero på en sjelf att bestämma. Dessutom har man alldeles icke ställt lottningen, utan frivilligheten, främst. Först önskar man nar turligtvis att så många frivilliga som möjligt skola anmäla sig, och att låta betala dessa väl, så mycket ständerna vilja gifva. Lott-) ningen kommer i andra tummet, är ett nödfallsmedel för att fylla bristen, hvilken pål något sätt måste fyllas; ty man kan ej vara så dåraktig att sätta rikets välfärd på spel,l litande på något så osäkert, som frivillig anmälan. Det ligger inom möjligheten att denna kunde gifva tillgång. Men lika möjligt är att brist uppstår. Dennwbrist måste! i förväg genom stiftad lag fyllas. Om förf. ville vara rättvis, skulle han tvärtom mycket snarare kunna säga att försvarsförpligtelsen grundade sig på frivilligheten, emedan dennal går främst, och lottning ej vidtager förr än : frivilligheten icke förslår att lemna tillräckligt antal. 7 Huru kan det vidare vara en innational: id, att uttaga en viss del till mera öfning? :! Nödvändigheten deraf må kunna af dem, l! som icke hafva riktiga militäriska begrepp ! bestridas; men hvaruti skulle det innatio-! nella. bestå att gifva somliga större öfning ! än andra? Äfven förslagets fel att lemna l! en del utan all öfning, hvilket författared: f L ( likväl ej klandrar, kan, ehuru skadligt för beväringsinrättningen, dock ej kallas innationelt.. En så hårdt drabbande dom om ett regeringens förslag bör sparas tilldess den är förtjenad. Hvarför skulle förslaget vara motsatt den frivilliga folkbeväpningen? Detta kan då ingen l; menniska begripa. Då vore. ju: af samma l skäl helu beväringsidn stridande mot den frivilliga folkbeväpningen. Ty: beväringsinrättningen är ingalunda frivillig, utan tvungen, Aldrig har man likväl hört någon påstå, att beväringsidn ej kunde sammanstå med skarpskytteiden. Likaledes kan denna sednare rörelse mycket väl sammanstå med en dels störreöfning, så mycket mera, som de frivilliga helst och främst blifva emottagna, och bland dessa säkerligen allrahelst och allrafrämst frivilliga skarpskyttar, hvilka redan hafva någon öfning. Den åberopade motsatsen är snarare ett -samband, fall man vili se saken från dess goda och riktiga sida, hvilket också är en synpunkt. Medelst den förhatliga lottningsmetoden skulle ett antal af de beväringspligtige pressas ill knektar, säger förf. Men all beväringspligt är en dylik pressning, ifall man nödvändigt vill begagna ett styggt och förhatligt namn, men hvartill jag för min del icke ser något skäl. Förf. har kanske sjelf, fall han icke är officer, varit en gång såjunda pressad, varit också en gång knekt förfärliga bild), om-ock ej mer än 15 dasar. Genom en blott sju gånger längre tid fördelad på 4 år) kan väl icke en sådan förvandling uppst?, att alli civilt löper sin ge 2 rr? 5 ARA