Aftonbladet – 28 mars 1866, sida 3

Vvul uct Synlad all LITLUTIVIOULD, IYBIDR SVVSA tion i denna fråga ådagalagt en samvetsgrannhet och en ställning öfver partiintressena som fordrar det varmaste erkännande, nyss före debatten gaf det bästa möjliga rå: det, under förevarande omständigheter, ett råd, som det varit väl om flere af stånden uppmärksammat, det nemligen att åt nästa riksdag öfverlemna att fatta det definitiva beslutet på mindre omtvistade premisser än dem man nu egt att tillgå, så litet konstaterade, att man från de olika sidorna kunnat uppgifva driftkostnaden på banans förlängning genom porra sträckningen och tidsutdrägten för Nilsbytunnelns genomsprängning med ända till tiofaldigt differerande belopp. Sådant föder oro i landet, och det torde ej kunna inträffa i en sak, som kommer att utöfva en genomgripande inflytelse ej blott på ett statslandskaps industriella framtid utan derigenom i ej ringa mån på hela rikets ekonomiska befinnande. När man vet, med hvad ytterlig sorfällighet jernvägsundersökningar företagas, särdeles i de länder, der staten bygger banorna, kan man väl rygga tillbaka för tanken på den rena hazard, zom kommer att fälla utslaget, om, såsom sannolikt är, bondeståndet, med afböjande af rimligtvis förestående inbjudningar till förening i adelns och presteståndets beslut, sjellständigt sluter sig till borgaresståndets åsigt, som haft en så framstående öfvervigt i den förra öfverläggningen, om, säga vi, ärendet i sådant fall skall utan diskussion afgöras genom votering i förstärkt statutskott. Hvilket outsägligt bittert minne den sista ståndsriksdagen i detta fall skulle lemna efter sig hos den af slumpen missgynnade provinshalfvan. Det har många gånger blifvit sagdt och upprepad aft nordvestra stambanan är hufvadsakligen politisk, och derföre bör dragas, med afseendet i första rummet fästadt på billighet och skyndsamhet och endast i andra rummet enligt trafikens fordringar. Detta må dock ej togas strängt efter orden och icke heller är det så teget af första statsmakten. Ingen nation i verlden, allraminst den svenska, bar råd att bygga jernvägar utan efseende på lokaltrafiken, hvaraf det. tunga godset öfverallt är hufvudssken. sådant fall nemligen, om blott föreningen med Norge vore afsedd, skulle man, uten att se hvarken till höger eller venster, ha sökt sig fram den kortaste, billigaste och beqvämaste vägen öfver Forsnäs, söder om sjön Gapern, troligen minst en mil kortare än Carlstadslinien och kanske en million billioare. Lyckligtvis står här ej industriens intresse i strid med politikens; vi komma lika väl och nästan lika billigt till Norge, äfven om banan, genom godstrafik skulle bära sig sjelf, och regeringen sjelf har ju anbefallt noggransa undersökningar öfver trafikförhållandena utefter båda de ifrågasatta Jinierna. Med ej ringa öfverraekning har man utef en af den fria industriella utvecklingens högst aktade förkämpar i borgareståndet hört uttalas den önskan att begagna banans Iragning till Carlstad såsom en häfstång, hvarmed ortens nuvarande jernverksindustri skulle så att säga lyftas ur sitt naturliga spår och tvingas in i ettannat. Afen oförklarlig arhåga, för att någon del af Wermlands jernexport skulle söka sig vägen öfver brödralandet, vill han drifva den med våld till Venern, och jernverksegarne i Vesterlandet som hitills drifvit en lönande förädling af Persergstackjern, hänvisas hädanefter att söka sina råämnen på annat håll och af helt annan beskaffenhet. En sådan åtgärd är naurvidrig och måste förr eller sednare medföra förderfliga följder. I Persbergsfältet ippfordras redan nu halfannan million centper ypperligaste ståljernsmalm, hvaraf blott en ringa del kan nedsmältas med bergslagens egna kolåtgångar, men som, genom soda kommunikationer gjord lätt tillgänglig ör Vesterlandets skogsegare, kan fournera en tillverkning af första rangens stångoch ackjern, alltid begärligt, emedan det för len högre jernindustrien är ansedt oumbärigt, och derför inbringande en vacker ärig exportpost på Sverges handelsvåg. Genom välberäknade åtgärder kan denna tillverkning betydligt ökas, och dermed välmågan i orten bringas i blomstring och naionalkapitalet förstärkas. Skall nu det disponibla träkolsmaterialet, hvars värde ärli-sen stegras, tvingas att använda sig på nedsmältningen af mindre värderika malmer, för att producera en förädlad vara af långt ringare värde, och, värst af allt, ganska prekär afsättlighet på verldsmarknaden, så lära snart visa sig helt andra följder än de beräknade, och hvilka man hvarken behöfver vara stor nationalekonom eller industriidkare för att inse. Den första frukten Järer väl bli att grufegarne, som ej kunna nöja sig med ett dödt kapital, måste se sig om efter en utfartsväg, hvilken då ligger åt vester, för att bringa sina effekter i verldsmarknaden i värsta fall oförädlade — en föga solid vedergällning för det man lycsats derur utrota en mängd nu befintliga välkända och fördelaktigt -säljbara stångernsstämplar. För betraktelser af detta slag kan den stora allmänheten, som icke fäster sig vid onskilda industriidkares sinsemellan motsatta ntressen, iogalunda vara likgiltig och de betänkligheter som diskussionen hos stänlerna öfver denna fråga väckt hos uppmärksamma och reflekterande menniskor i olika delar af landet, äro för ingen del obeydliga. Så till exempel har det för mången itgjort en gåta hvad företräde i strategiskt afseende den södra riktningen skulle ega framför den norra, då man ej brydde sig om att på en enda punkt närma vestra stamvanan till sön Wenern, ehuru nära sådant flera afseenden syntes ligga till hands, paktadt allt hvad den tiden arbetades af låvarande landshöfdingen i Skaraborgs län på banans dragande ö:ver Mariestad, ett amhälle som i folkmängd och ställning i lera afseenden kan med Carlstad skäligen emföras, ehuru Wermlands närvarande styesman icke ansett sistnämnda residensstad sehöfva en sådan gunst af det allmänna utan att detta bättre gagnss genom banana edande norra vägen, och deremot det lilla Mariestad nu bereder sig att af egna krafer bvocoa en jernväg till stambanan vid