Aftonbladet – 23 mars 1866, sida 2

Boströms föreläsningar i religionsfilosofi amlade ständigt omkring honom stora skaor af ålörare, af hvilka många från helt ndra studier och sysselsättningar lockades ill dessa högtidsstunser. Det är väl besant, att Boströms filosofi var en hädisk tyggelse för den afsigkomna, degenererade, å olösliga motsägelser, pia fraus, förfalskade bibeltexter och kyrkomötenas omröstningar, baserade s. k. ortodoxa teologi, som nkräktat vetenskapens namn, men kränker och hånar dess väsende. Här var han den förnuftiga frihetens oböjligt konseqvente förfäktare. Åt den ruttna ortodoxien gaf han en dödsstöt genom den lilla skriften om Helvetesläran?; hans auditorium vidgades då, så att det omfattade snart sagdt hela Sverge. Öfver hans storartade etik hvilar liksom en återglans af det nordiska lynnets sedliga allvar och hängifvenhet åt ideala syften. Ej blott till höjande af sin egen vetenskaps studium vid universitetet har Boström mäktigt bidragit. Hans filosofi har varit en uppfostran till logisk tukt och tankereda, som kommit det vetenskapliga studiet och författareskapet i allmänhet till godo. Hans och några hans lärjungars rena språk och stil kunna med skäl framhållas såsom mönster. Om det nit, hvarmed Boström trots en vacklande helsa fyllde lärarens pligter, finnes blott en röst. Hans älskvärda personlighet gjorde honom afhållen af alla dem, som med honom kommo i närmare beröring. Oförgätlig blir han ej blott för dem, utan ock för de många andra, som cj egt lyckan af hans personliga bekantskap, men hvilka, såsom i större eller mindre mån hans lärjungar, för sin inre menniskas utveckling till honom stå i en outplinlig tacksamhetsskuld.