Aftonbladet – 23 mars 1866, sida 2

BA Christopher Jacob Boström. F Från Upsala har underrättelse ingått, att professorn Chr. J. Boström derstädes aflidit af slag natten mellan sistlidne onsdag och torsdag. Boström föddes den 1 Jan. 1797 i Piteå, från hvars trivialskola han 1812 inträdde å Hernösands gymnasium, blef student i Upsala 1815, studerade filosofi under Biberg och Grubbe, tog filosofiska graden med företa hedersrummet 1824, sysselsatte sig under några är med teologiska studier och blef 1828 docent i praktiska filosofien. Åren 1833—37 vistades han i hufvudstaden såsom lärare för arffurstaroe. Utnämnd till adjunkt i filosofien år 1837 och förordnad att före stå professionen i praktisk filosofi sedan hösten 1840, då prof. Grubbe inträdde i statsrådet, blef han 1842 utnämnd till ordinarie innehafvare af nämnda embete, från hvilket han såsom emeritus afträdde 1863. Boström är den förste svenske filosof, som utbildat ett filosofiskt system och grundat en filosofisk skola. Den utvecklingsgång, som från Lockes realism och Humes scepticism i förra seklet fortgick genom Kant, Fichte och Schelling och slutligen kulminerade i Hegels formellt taget siorartade byggnad, hade ledt till resultater, hvilka vero lika mycket vetenskapligt otillfredsställande, som för den sunda menskliga känsl: n och omdömet revolterande. Den långa serien slöt med en jernhård penteism, som omintetgjorde guds personlighet, den menskliga viljans frihet, den iudividuella odödligheten; som i historiens — filosofi? apoteoserade hvarje segrande villfarelse, hvarje våldets Pfait accompli?, såsom stadier i det absolutas rastlösa och naturnödvändiga progress. På samma gång hade i det oerhörda tankearbete, som de nyssnämnda namnen representera, den tyska vetenskapen liksom uttömt sig sjelf, förlorat initiativets energi och började utbreda sig i den hållningslösa eklekticismens och reproduktionens schlechte Unendlichkeit?. Boström har efter denna filosofiens boenkrutt grundlagt ett nyskapelsens verk, com skall lända honom till berömmelse och vetenskapen till förkofran, samt engång nämnas såsom en af de nordiska folkens vigtigaste insatser i den allmänna odlingen. Här är ej stället att försöka, ens i de flygtigaste drsg, framställa den Boströmska filosotiens verldsåskådning; vi kunna så mycket hellre hänvisa till den uppsats i ämnet, hvilken är införd i Biografiskt lexikon, ny följd, 2:a B., som den flutit ur Boströms egen penna. Men ett par sidor deraf må dock med några få ord beröras. Boströms statslära har väckt mycken uppmärksamhet såsom ett ultrakonservativt lörherrligande af det svenska statsskicket, sådant det genom 1809—1810 årens grundlagar upprättades. För vår del anse vi denna del af hans filosofi väsendtligen lida deraf, ott han här upptog såsom föremål för filosofisk spekulation detaljer, gom det må vara en uppgift för historiens filosofi att förklara, men som äro så helt och hållet af empirisk natur, så af den historiska utvecklingen beroende och med den vexlande, att de rätteligen alls icke höra till den rationella rättsläran. Men i måhända ännu högre grad fick Boströms statsfilosofi sin karakter i följd deraf, att Boström blef — om vi så få säga — sin egen utgångspunkt otrogen. Allt ifrån sednare hölften af förra seklet hade ett nationelt uppvaknande egt rum i Europa: vetenskapen, dikten och konsten hade börjat fördjupa sig i folkens fornhäfder; praktiskt hade nationalitetens betydelse lagt sig i dagen i den jättekamp, de både inre och yttre hvälfningar, som upprört verlden från franska revolutionens början till den allm nna freden; folken började omsider betyda något bredvid staterna, och i de empiriska vetenskapernas system hade inträdt en ny medlem, etnografien. Här ligga utgångspunkterna, de yttre motiverna för den nyhet, åt hvilken den svenske tänkaren, först bland alla, gaf upphof, då han såsom en tredje del at den teoretiska filosofien uppställde den ratiovella etnologien (om nationerna, racerna och : slägtet) såsom grund alen för den prektiska filosofiens tredje del (om staten, statssystemet och menskligheten). Men Boström ls bearbetade ej denna nya disciplin, utan engaf blott dess plats och allmänna betydelse i systemet,j vändande sig derifrån med förkärlek till andra delar. Vi torde ej misstaga oss, då vi uttala den meningen, att Boström härigenom leddes att i tillämpningen (statsläran) stå qvar rå den gamla ståndpunkt, hen sjelf teoretiskt öfvergifvit och öfvervunnit, den ståndpunkt, från hvilken staten i dess abstrakta, kalla, orörliga maktfulikomlighet betyder allt, men folket i dess lefvande lif, ständiga förnyelse ch utveckling betyder intet. Och denna vår åsigt bekräftas deraf, att de bland hans ärjungar, som börjat lemna bidrag till etwologiens bearbetning, tydligen i praktisktvolitiskt hänseende hylla politiskt liberala ch från Boströms statslära ej oväsentligt fvikande åsigter. Emellertid, vare härmed vur som helst; — nationalitetsidn har geom den nu bortgångne svenske tänkaren jorts till en af hörnstenarne för all framida vraktiok Rlagnfi — AE ft rv AN KE jä et