Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 3

ke ses r I dessa privilegier såsom ett rättsenligt värn för PIVPVS TVIVLAR AvVlallut Halla SKITLYCISk: oo Sch teg, ehuru det i mina öron hårda talet om presterskapets privilegier? vid begge dessa tillfällen såsom hufvudargument spelade på flera talares läppar. Men då man icke vill låta bero vid hvad ståndet redan vidgjort i frågan, då man vill att ståndet derutöfver skall till K. M:t aflåta en separatprotest mot rikets ständers grundlagsenligt tillkomna beslut, så har det blifvit mig omöjligt att tiga. Å Erfarenheten säger oss, att ingen utom de privilegierades krets kan numera lida talet om klassprivilegier, och många inom kretsen finna sig högeligen deraf besvärade, emedan de tro, att dessa privilegier i den gamla meningen blifvit en illusion och att deras förfäktande mera skadar än gagnar den sak, som man vill befordra. Hvar och en, som lugnt och opartiskt undersöker förhållandet, måste medgifva, att klassprivilegier icke hafva någon rot i den nyare tidens rättsmedvetande, samt att deras förfäktande, efter det sista, stora och allmänna privilegiifallet under innevarande riksdag, är en anakronism, för hvilken svenska folkets pannor måste rynkas. Presterskapet fick sina privilegier, emedan de öfriga samhällsklasserna, adel, borgare och bönder fingo hvar sina, emedan statslifvet då uppfattades såsom ett bellum omnium inter omnes, som endast genom förökade privilegier kunde biläggas. Presterskapet behöfde sina privilegier, sålänge de öfriga samhällsklasserna kämpade för sina, tilldess tiden kom, då allmän lag och författning, stiftade af. konung och folk, förmådde värna allas rätt. Är nu denna tid kommen? Det är frågan. Hvar äro borgarenas och böndernas privilegier, för hvilka så käckt och oförtrutet kämpats på sin tid? Ack, de hafva ju alla till sista skymten ramlat för den nya tidsutvecklingen, Hvar äro ridderskapets och adelns stolta privilegrer, som i svunna tider köpts med så mycket blod och tårar, med så stora och lysande bedritter? Ack, de hafva ju tid efter annan från 1809 frivilligt och högsint offrats på medborgerlighetens altare. De hafva ju, dessa stolta privilegier, af deras egna innehafvare just i dessa dagar reducerats till den allra obetydligaste vrån af det fordna forum privilegiatum — till en obetydlighet, som ingen missunnar adeln och som snart nog adeln sjelf skall finna för sig besvärlig, just emedan denna obetydlighet kan gifva adeln skenet af att vara en Pprivilegierad klass, i strid med dess högsinta och i stort uttalade syfte att-allena på grund af medborgerlig förtjenst åt sig försvara rätten att anses såsom rikets första folkklass. Ar då presterskapet numera den enda åter: stående privilegierade folkklassen? Det vill så I synas af det käcka talet om presterskapets privilegier?. Men hvar äro då dessa privilegier? Ack, de äro — på papperet och i några presters mun, som icke vilja se hvad klockan är slagen; men just derföre äro ce ock än mera i deras mun, som deraf taga sig anledning att begabba landets prester. Man må göra allt för att tyda statskyrkan. Det hjelper alldeles icke, ty de heta dock presterskapets privilegier, de hafva dock samma ursprung och samma ändamål, som adelns, borgarenas och böndernas fallna privilegier hade. De angå klassen, ty institutionen statskyrkan behöfver af menniskostadgar blott hvad man helt simpelt kallar lagar och förordningar. När det nya representationsförslaget var i fråga till antagande, blundade ingen inom detta stånd för den förändrade ställning, som presterskapet genom förslagets antagande skulle få. Jag tror klokheten bjuda, att man, efter förslagets antagande, icke ställer sig så som hade man glömt sig qvar i det förflutna, ty ingenting kan vara mera olyckligt för kyrkan och dess prester, än ett sådant blundande för den djupt ingripande förändringen. Här är ju nu fråga om ett ständerna: önskningsmål med afseende på prebendeväsendet, som först efter ständernas och således äfven presteståndets afträdande kan komma till utförande. Om man nu anser detta mål beröra presterskapets s. k. privilegier?, så vet ju numera hvar och en, att det icke är de privilegierade ensamt eller dess representant presteståndet, som då har veto, utan att det är kyrkomötet, som har detta veto. Men kyrkomötet består ju till hälften af presterskapets och till hälften af församlingarnes representanter? Hvar är då presterskapets maktfullkomlighet i frågan om hvad som i privilefena kan vara gagneligt eller skadligt för statsyrkan? Man må i teorien framlägga det mest vackra ändamål med prebendeväsendet, så vet ändå hvar och en luthersk kristen, att ändamålet ej helgar medlet. Man må praktiskt framlägga ett eller annat exempel på prebendeförsamlingar, som finna sig väl af sin ställning, så kan dock detta ej hindra, att andra exempel möjligen kunna framläggas på sådana församlin! gar, som ingenting högre önska än att komma ur sin påtvingade ställning. En närmare under-s sökning och utredning af frågan bör derföre kunna intressera äfven presterskapet. Här bör märkas, att K. M:t, med anledning af rikets ständers skrifvelse, icke kan framlägga någon proposition till förändring eller upphäfvande af prebendeväsendet, utan att förut hafva hört högsta domstolen och sitt statsråd. Sannolikt infordras ock domkapitlens utlåtande, sannolikt ock vederbörande prebendeförsamlingars ; ty det är väl ändå en smula tidsvidrigt att förfoga öfver församlingar, utan att lemna dem nåfon rätt till talan i deras högsta angelägeneter. Frågans utgång måste blifva beroende af utredningen, som den får, och af det omdöme som derpå kan grundas om gagnet eller skadligheten för kyrkan af prebendeväsendet. Presterskapets rätt och förmån i medborgerlig mening kan iintet fall lida, emedan ingen satt i fråga att något af presterskapets emo5lumenter skulle detsamma fråndragas. Tvärtom är man ju villig att med allmänna medel fylla hvad som för prebendarierna skulle gå bort af lönen genom prebendenas förseende med egna, inom dem boende Jag förmenar på grund häraf, att presteståndet, då det genom formligt beslut, som meddelats medstånden och i handlingarne inprotokollerats, uttalat sin mening i saken och ytterligare torde uttala den i Cleri Comitialis Cirkulär, skäligen bör förutsätta, att den icke heller kan vara för K. M:t obekant. Jag förmenar, att ståndet efter dessa kraftyttringar kan och bör låta dervid bero och ej onödigt besvära K, M:t med en separatprotest mot rikets ständers beslut, som omöjligen på något håll kan lemna efter sig. ett för presterskapet godt intryck, utan raka motsatsen. Jag afstyrker alltså för min del det gjorda förslaget härom. Prof. Ribbing instämde med kyrkoh. Otterström. Ståndet beslöt emellertid, på yrkande af biskop Annerstedt, att låta den ifrågasatta skrifvelsen afgå. Slatligen beslöts att till bondeståndet aflåta en inbjudning till deltagande i presteståndets beslut om jernvägens riktning genom Wermland. Borgareståndet. (Kl. 6 e. m.) Ståndet biföll enhälligt ekonomiutskottets memorialer n:r 64 i anledning af riksståndens skiljaktiga beslut rörande väckta motioner om utländningars rätt att i Sverge idka handel, handtverk och andra yrken; n:r 65, angående väckt motion att tilldela ordförande i kommunalstyrelse ett exemplar af Svensk Författningssamling, i hvilttat olik: lut, och 66 TA No j 4 4 ji 4 j f f 6 i l j 1 6 4 4 1 1 l Å 1 och ordinarie verkande pastorer. ; f i s j 6 j j Å 4 l j E 1 4 i l j 4 j ; L J ken RN