Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 3

ädle friherrn, i stället för att omskrifva mevingen på prosa efter sin fason, begagnat den store skaldens ursprungliga ord, sådana de förekomma i hans sköna sång till svenska riddarhuset 1840. De lyda: När hjeltekungen föll i segrens famn, Och låg och blödde i sin vunna slagtning, Han I väl hört, att deras hjertan sjönko, Fast än en verld i vapen stod emot dem, Och blott ett barn på Wasa-tronen satt?? Men fastän, som sagdt, detta är ganska vackert, kan jag likväl icke precist inse, hvad denna poetiska utflygt egentligen har att göra med den nu förevarande franska traktaten. Man söker visserligen här gifva en sådan tolkning åt det beslut vi gå att fatta, att ett förkastande af traktaten icke skulle kompromettera konungamakten, utan endast vara ett nederlag för konungens rådgifvare eller egentligen för några vissa ibland dem. Men det torde dock böra ihågkommas, att denna fråga, der K. M:t å landets vägnar uppträder gent emot ev främmande makt, icke är ett vanligt regeringsmål, utan ett ärende af ministeriel natur, och att grundlagen, för dessa ärenders hehandling, stadgat en särskild form, till följd hvaraf också eit afslag eller klandrande beslut i en sådan fråga måste anses mer än vanligt blottställa konungen. N Hufvudsaken härvid är dock i alla fall, den syftning, som här uppenbarar sig, att söka inkräkta på konungamaktens rättigheter. På min fråga i går, huruvida, mina herrar motståndare ansågo att K. M:t äfven vore förhindrad att, om så pröfvades nödigt, förbjuda införsel af en tullpligtig vara, emedan tullinkomsten då skulle försvinna, har frih. Sprengtporten, såsom väl kunde förväntas, svarat att han icke ansåg K. M:ts höga rätt i sådant fall kunna bestridas, men att detta likväl måste betraktas såsom ett undantag, hvilket sällan förekommer. Ganska ristigt! — Och likaledes hoppas jag att det alltid måtte blifva undantag, men ingalunda regel, att K. M:t skulle behöfva afvika från representationens mening, och vägra sin sanktion på dess beslut, utan att likväl derföre K. M:ts rätt att, i händelse af behof, så handla, må anses vara onödi eller oriktig. Jag är således i detta fal fullkomligt ense med frih. Sprengtporten; men frih. Klinckowström har deremot tagit steget fullt ut. Han påstår att K. M:ticke får förbjuda införsel af en tullbelagd vara — således icke heller i händelse af pest, krig eller dylikt. Enligt bans åsigter, att K. M:t icke får nedsätta någon afgift eller företaga någon åtgärd, hvarigenom statsi komsterna blifva förminskr de, skulle konungen alltså icke vidare kunna ingå traktater med främmande makter, så framt nåson den ringaste nedsättning i afgifter derigenom medgåfves, ej kunna förhindra införseln af någon vara, som vore belagd med tull, äfven om sådant vore af högsta nödvändighet påkalladt, och icke i nådeväg kupna efterskänka några böter. Representatiosen skulle på sådant sätt också kunna, t. ex. genom åsättande af en alldeles orimlig stämpelpappers-afgift, tillintetgöra konungens rätt att förläna adelskap, utdela riddarvärligheter m. m., eller att utfärda, nästan agdt, hvilken resolution som helst, som kunde vara för den maktegande representaionen misshaglig. Jag öfverlemnar till eder sjelfva, mina errar, att afgöra, om detta är det statskick, som bör eftersträfvas och som på letta rum kan finna understöd. För min lel skall jag åtminstone motsätta mig dessa örsök, så långt jag förmår, och jag är förrissad att ridderskapet och adeln icke skall å en sådan väg följa dem, som nu vilja ippträda såsom dess ledare, liksom jag hopas att ridderskapet och adeln, utan annärkning eller nskränkning, skall godkänna len nu förevarande, af K. M:t med Frankike afslutna handelstraktaten.