Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 3

Herr Treffenbergs anförande om guillotinen Då detta anförande ådragit sig uppmärksamhet och varit föremål för olika bedömanden meddela vi det här in extenso: Jag skall icke tvista med lagutskottet i den formella delen af denna fråga, eller huruvida en lagförändring må erfordras för vinnande af det med motionen afsedda syftemål. Sådant beror naturligtvis af den större eller mindre vigt man fäster vid sjelfva saken. Att jag emellertid icke är ensam i min åsigt, att det föreslagna förändrade sättet för dödsstraffets verkställande bör omgärdas med civillags helgd, det visar sig deraf att redan lagkomitån föreslagit sådant. I allt fall är det gifvet att, om utskottet velat sjelfva saken, den form, i hvilken min motion uppträdt, icke bordt bereda utskottet någon förlägenhet, då det naturligtvis stått utskottet öppet att med sig adjungera ekonomiutskottet vid ärendets handläggning. Men, som sagdt, jag håller Cl mycket på den formella delen af frågan, men så mycket mer på den reella; och i detta hänseende måste jag bekänna, att den utgång motionen rönt, öfverraskat mig, ty jag hade verkligen föreställt mig att denna motion hörde till antalet af dem, som endast behöfde väckas för att bifallas. — Också har utskottet riktigt nog aktat sig lör att ens omnämna, än mindre vederlägga de skäljag till stöd för motionen anfört, utan har utskottet i stället, såsom skäl för sitt afstyrkande, endast uttryckt den förmodan, att under tillämpningen af den nya strafflagen, verkställandet af dödsstraff skulle blifva alltmer sällsynt. Detta sätt att argumentera, som inom parentes sagdt tager sig sällsamt ut, då man besinnar att utskottet i nästföregående betänkande afstyrkt ett väckt förslag om dödsstraffets suspenderande, kan jag icke godkänna, Att då förslag, blifvit väckt om ändring uti ett bestående förhållande; icke ingå i undersökning, om detta förhållande i något afseende är oriktigt och erfordrar rättelse, och om i sådant fall den föreslagna förän.ringen må finnas lämplig, utan inskränka sig till uttalande af den förhoppning, att förhållandet, det må nu vara så orimligt som helst, skall småningom upphöra; detta innebär ett förfaringssätt, som, efter mitt förmenande, icke låter förena sig red de anspråk på utredning af en fråga, som man har rätt att ställa på ett utskott. Öch dessutom — hvad berättigar väl utskottet till det antagande, att dödsstraffet hädanefter kommer att tilllämpas mera sällsynt, än under de eednare åren skett? Jo, svarar utskottet förmodligen, domstolarnes i nya strafflagen grundade rättighet att, i stället för dödsstraff, alternativt ådömma straffarbete för lifstiden. Men man glömmer då, att detta alternativ före nya strafflagarnes införande ersattes af konungens benådningsprerogativ, som då naturligtvis hade större utrymme för sin verksamhet, och att detta prerogativ då utöfvadae samma inflytande till minskande af exekutionernas antal, som det ofvannämnda alternativet nu. I fall, der inga förmildrande omständigheter förekomma, måste domstolarne döma till döden, och jag ser knappast att konungens benådningsrätt der kan träda emellan. Icke Järer man väl kunna föreställa sig, att då konung och ständer bibehöllo dödsstraffet i den nya strafflagen, deras mening varit, att dödsstraffet skulle qvarstå endast såsom ett tomt straffhot, endast såsom en lagvålnad redan vid den nya lagens födelse; utan meningen måtte väl varit, att straffet i vissa svårare fall skulle tillämpas. Icke heller lärer man kunna antaga, att konungens statsråd och högsta domstolen, då de skola yttra sig öfverde lifdömdes nådeansökningar, skola anse sig berättigade att lyssna till ingifvelser, härledda ur de opinioner om dödsstraffets lämplighet, som dessa embetsmän må hafva omfattat, utan deras samveten måtte väl kräfva, att de för sig up ställa den frågan om, efter de i lagen nedlagde rundsatser, benådningsskäl förefinnas. Det torde dröja länge innan dödsstraffet kommer att urlagen utgå. Meningarne om dess nödvändighet äro ännu mycket skiljaktiga, äfven om man gerna ville tro, att abolitionisterna allt mer och mer vinna terräng. Men denna fråga hör då lyckligtvis till dem som ännu icke blifvit föremål för dan agitation och på sådana områden, att man ju icke kan få hysa en från pluraliteten afvikande mening, utan att bli ansedd som bornerad. Under sådane förhållanden finner jag det af lagutskottet anförda skäl väga ringa eller intet, oc! det kunde då kanske löna mödan att väga mina skäl, sådana de i motionen blifvit antydda. De äro hvarken många eller invecklade. Jag har ej motionen tillhands, så att jag kan upprepa Jordalagen, men hufvudsumman deraf var att det sätt, hvarpå dödsstraffet nu verkställes, är i moraliskt och estetiskt afseende vidrigt, alt det