Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 2

3TOCEHOLM den 22 Mars, Spänningen mellan Österrike och Proussen. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 17 Mars. Ryktena och underrättelserna om förhållandet mellan Preussen och Österrike och de möjliga följderna af konflikten, hvilka ständigt sväfvat hit och dit, ha vid veckans slut mera bestämdt gått ut på, att det spända förhållandet stegrats. I icke ringa mån har det sednaste s. k. straffediktet af den 11 dennes, hvilket Preussen visserligen provisoriskt, men med suverän maktfullkomlighet utfärdat i Slesvig, bidragit härtill. Det hotar med svåra straff, hvilka gå ända till 5 å 10 års tukthus, alla förehafvanden och handlingar mot Preussens och Österrikes landsherrliga makt i de båda hertigdömena eller ettdera af dem. Ediktet har förorsakat stor nedslagenhet till och med inom liberala, för annexionen benägna, kretsar. Huru det bedömes i motståndarnes läger, kan man lätt föreställa sig. Tukthus ända till 10 år — det är, säger man der, den elementarskola, i hvilken schleswig-holsteinarne skola komma till bättre insigt om sitt sanna bästa. Man frågar, om det finnes nog stora tukthus, för att inspärra en hel befolkning. Det mildaste omdömet om ediktet betraktar det såsom ett stort politiskt fel, isynnerhet derför att det drager in i rättstvisten frågan om hertigdömenas framtid, hvilken från början icke var endast en rättsfråga utan äfveri en politisk. I stället för att söka vinna de protesterande slesvigarne, hotar man dem med domstolarne. Att ett sådant förfarande skall nå det efterlängtade målet, torde få betviflas. Och hvad annat än framgången skulle väl kunna rättfärdiga en dylik åtgärd till och med endast ur klokhetens synpunkt? Alltsammans är utan tvifvel anlagdt på att utmana Österrike. Man vill öka på klagomålen, bereda sig tillfällen att kunna få ett casus belli, med ett ord, försöka krisen och konflikten. — Klyftiga hufvuden tilltro grefve Bismarck en alld-les särskild plan. Han inser, att Österrike aldrig utan en ersättning i område skall samtycka till hertigdömenas annexion. På samma sätt kan man icke heller räkna på Frankrikes bifall, så framt icke åtminstone norra Slesvig får sin gräns rättad så, att Frankrike kan framställa detta resultat såsom en stor eftergift åt nationalitetsprincipen och således en seger för de. franska inflytandet. Konungen har bittills icke velat höra talas om någondera kombinationen. Allt hvad som derföre sätter konflikten på sin spes har till ändamål att slutligen ställa konungen i valet och qvalet mellan krig eller de nödvändiga politiska eftergifterna till Österrike och Frankrike. Ar detta planen, så kunna händelserna leda den slugt beräknande ministern längre än han tror. Men de många motsäelserna i ställningen skulle derigenom för laras. Det skulle vara fråga om en storartad demonstration, som är anlagd icke ensamt mot Österrike, utan särskildt på det för en förlikning med Österrike böjda partiet. Detta parti finner sitt förnämsta stöd i England, hvilket genom familj-inflytande vid det preussiska hofvet söker motverka en brytning med Österrike. Någon depesch från lord Clarendon, som afråder från krig, lär icke ha ankommit till Berlin. Hvad några tyska tidningar skrifvit härom saknar grund. England bemedlar, så mycket det kan, om också icke på den vanliga affärsvägen, men jag måste, för att sanningsenligt upplysa om ställningen, anmärka, att det engelska inflytandet väl sträcker sig ganska långt inom kronprinsens läger, men betraktas med misstroende af konungen, som nu en gång är vunnen för annexionen. Äfven under rättelsen, att Österrike skulle ha uttalat sig os utländska hof mot annexionen, är, så vidt man vet, oriktig. Österrike äricke till grundsatsen emot annexionen, utan fordrar blott ersättning. Det låter säga hofven, att om krisen tilltager och en brytning hotar, är Österrike icke skuld dertill, och att Preussen påyrkar en annexion, till hvilken Österrike icke kan samtycka. Men man aktar sig noga att säga, att det af principiella skäl aldrig skall gifva sitt bifall dertill. Emellertid vidgar den schleswig-holsteinska frågan allt mer och mer ut sig till en tysk fråga. Den ministeriella pressen har oskickligt dragit fram Bismarcks planer i ljuset. Om förslag i Wien rörande förbundsreform, parlament och dylikt, är ingen fråga. Preussen önskar tydligen, att isynnerhet de nordtyska staterna skola po litiskt och militäriskt ansluta sig till det samma. Förbundsstatsförhällandet skall återställas i norra Tyskland, på samma sätt som Februari-vilkoren åsyftade i afseende på Schleswig-Holstein. Med andra ord, Preussen vill göra anspråk på den militära och diplomatiska ledningen af angelägenheterna kanske ända till Main-linien. Lyckas man vinna Österrike härför, skall man på samma sätt lemna södra Tyskland åt detta land, i annat fall skall man tilltvinga sig en uppgörelse med Österrike medelst vapenmakt. -Här är det således, såsom man finner, icke mera fråga om teorier, utan om ganska handgripliga förslag, vid hvilkas förverkligande i nödfall refflade kanoner i stället för argumenter skola pröfva kraften af sin vältalighet, om det går efter Bismarcks hufvud. Man måste således göra sig betedd på, att om någon tid, då sakerna äro mogna och konungen helt och hållet vunnen härför, skola de preussiska förbundsreformförslagen på ett drastiskt-militäriskt sätt dragas fram mot de nordtyska hofven. Man kan tänka cv hvilket nväcen detta alkall