Aftonbladet – 22 mars 1866, sida 2

träffade dem derutom. Men de visade sig blott vid måltiderna eller då angelägna gö romål kallade dem derifrån, och hade fögt tid att tala vid Molly, hvars lif var enslig nog i afvaktan på det bud som aldrig kom Samma dag som det ofvan berättade sam talet med Roger egt rum, anlände Osborne Han kom genast in i förmaket, der Molly satt på mattan framför kaminen och läste vid eldskenet. Osborne kom in med en brådska, som om han varit nära att störts hufvudstupa genom dörren. Molly steg upp. Han hade ej s.tt henne förut, men nu kom ban fram och tog båda hennes händer i sina, såg henne djupt in i ögonen och sade: Huru är det med he ne? Ni skall säga mig det — ni bör veta det bäst! Jag har rest natt och dag, sedan jag fick er fars bref. Innan hon hann svara, hade han kasta sig ned på närmaste stol och dolt ansigtet i händerna. Hon är mycket sjuk4, sade Molly. De vet ni redan; men hon lider ej svåra plå gor. Hon har mycket längtat efter er. Han suckade tungt. Min far förbjöd mig att komma hem. Jag vet det!? sade Molly ifrigt, för att förekomma hans sjelfförebråelser. ?Er bror var också borta. Jag tror nästan attingen visste huru illa det var: hon har så länge varit sjuklig.? Ni vet — ja, hon sade er mycket — hon höll så hjertligt af er. Och Gud är mitt vittne buru ionerligt jag älskade henne. Om jag ej blifvit förbjuden att komma hem, skulle jag hafva sagt henne allt. Vet min far af att jag skulle komma nu? ?Ja7, sade Molly, ?jag sade honom att pappa skrifvit efter er.? I detsamma inträdde squiren. Han visste