Aftonbladet – 21 mars 1866, sida 3

till vissa ärenders utredning: utlåtanden in hemtas, icke af de ordinarie embetsverken utan af akademier eller komiteer, hvilka ämnet ega en närmare sakkunskap. Ocl hvad nu särskildt beträffar den utredning som i fråga om franska traktaten kunde vart nödig, så synes det mig fordra endast ganske måttlig eftertanka för att finna, att denna icke rimligen kunde af kommers-kollegium afgif. vas, Det vore nästan förnärmande för frih. Klinckowströms omdöme, om jag antoge, at! han skullehafva åsyftat en så bakvänd ordning vid ärendets behandling, att kommerskollegii utlåtande skulle hafva infordrats sedan underhandlingarne, i öfverenstämmelse med lemnade instruktioner, blifvit afslutade; men icke stort bättre utfaller det andra, enda återstående, alternativet, eller att kollegium enligt friherrens åsigt hade bort förut yttra sig öfver de instruktioner, hvilka, i anledning af hvad som vid underhandlingarne förekom, tid efter annan måste utfärdas för våra ombud i Paris. Hvar och en vet, att embetsverkens utlåtanden och expeditioner äro handlingar, som, enligt tryckfrihets förordningen, af hvem som helst kunna utfordras och offentliggöras; och jag hemställer då, huruvida det varit förståndigt, att sålunda -låta på förhand blifva kunnigt, hvad som vid underhandlingarne förelupit och hvad den rådgifvande myndigheten yttrat och föreslagit. Åtminstone hade. detta varit ett ovanligt sätt att föra underhandlingar. Men emedan regeringen naturligtvis icke ansåg en sådan metod lämplig, var också en särskild komitå af sakkunnige män tillsatt, hvars utlåtanden i ämnet kunde, sålänge sådant var nödigt, undandragas offentligheten, och hvars fullständiga utredningar lemnade regeringen all den upplysning, som för dess beslut i frågan var at behofvet påkallad. idare har den värde friherren förmenat, att genom bestämmandet af en lägre tull för franskt drufbränvin, än för annat bränvin, :skulle ett monopol vara medgifvet. Det synes somskulle frih. ej rätt förstå skilnaden mellan ett monopol och en differential-tull, ehuru dylika tullar — hvilka jag för min del orincipielt icke gillar — så länge de s. k. ull-lindringarne bibehöllos, eller intill 1851, voro för trans-atlantiska varor hos oss allnänna och ännu i denna stund existera i örhållande till Norge. Men det mest besynnerliga och oväntade är dock, att den värde frih. framställer denna anmärkning västan i samma andetag, som han häftigt klandrar, att franska traktatens bestämmeler blifvit upptagna i den allmänna tullaxan och att icke en särskild diffenreniel tulltaxa blifvit gällande för handeln ned Frankrike. Konseqvensen häraf är itminstone svår att fatta. (Forts. följer.;