Aftonbladet – 21 mars 1866, sida 3

vf Friberre Klinckowström har börjat si 3 a 2 FEN TRA fr a ; -och grundlagens spillror. -Itid Jugna mig dermed, att jag verkliger sednaste serie af anmärkningar med det på ståendet, att jag, likgiltig för näringarne öde, skulle framgå öfver grusade fabrike Jag får emeller icke känner några grusade fabriker elle ödelagda näriogar, och intilldess hr friher ren upplyst mig om hvar dessa äro tillfinnandes, kan jag således icke göra mig några förebråelser för de förfärliga olyckor som hans fantasi utmålat. Samme värde talare har äfven, på sitt Jegendomliga språk, yttrat, att ban skulle träffa en ?liktorn?, då han ånyo framdrog frågan om det franska bränvinet, och han Ihar ytterligare påstått, att hela brännerirörelsen här i landet skulle gå under, till följd af den förevarande traktaten. Jag har redan förut med obestridliga siffror visat den fullkomliga grundlösheten af en sådan farhåga; men jag vill nu ytterligare fråga den värde friherren, huru det då låter förklara sig — ifall det funnes någon sanning i bans påstående — att allt ifrån den 45 sistlidne April, då traktaten började att tilllämpas, eller just under det år, då, enligt hvad hr v. Koch fullständigt upplyst och utvecklat, det omtalade franska drufbränvinet, eller såkallade trois-six, stått uti ett alldeles exempellöst lågt pris, icke en enda kanna af detta bränvin hit inkommit från Frankrike. Det enda fastage som deraf införskrifvits, för att tjena till agitationsmedel, intogs öfver Libeck, och fick säledes ej heller åtnjuta den lägre tullbehandling traktaten bestämmer, hvilket bäst lärer bevisa hurupass verkligt allvar härmed varit. Och oaktadt allt detta, talar man nu, redan om en öfversvämning? af sådant bränvin, och om den svenska bränvinsbränningens derigenom förestående undergång! -—Isanning, jag förstår knappast, huru man kan vilja framkomma med sådant tal, så framt man sätter något värde på att åtnjuta förtroende. Vidare har den värde talaren hemställt, huruvid . frågans hänskjutande till rikets ständer endast skulle betraktas såsom en formalitet. Jag trodde mig icke hafva uttryckt mig så otydligt, att en sådan uppfattning skulle kunna befaras af någon, som ville förstå hvad jag yttrade. Jag harsagt, att frågan om traktatens godkännande blifvit till rikets ständer öfverlemnad af ?konstitutionel grannlagenhet?, emedan K. M:t icke dertill var af grundlagen förbunden; men sedan detta skett, är det naturligt, att rikets ständers beslutanderätt i detta, som i andra fall, också är fullkomligt sjelfständig. Och att en så vigtig fråga som denna blifvit till rikets ständer ofverlemnad, äfven då detta ej varit i lag föreskrifvet, anser jag för min del, icke allenast vara fullt öfverensstämmande med en riktig uppfattning af konstitutionella förhållanden, utan det öfverensstämmer också med den praxis, som många gånger förut varit följd; enär K. M:t vid flera föregående tillfällen till rikets ständers pröfnivg öfverlemnat mera ingriont samhällsfrågor, såsom t. ex. rörande ommunalförfattningarne, brönvinslagstiftningen m. fl., hvilka tillhöra den ekonomiska lagstiftningen och sålunda kunnat af K. M:t allena afgöras. Samma värde talare har också anmärkt såsom en inkonseqvens, att vid detta tillfälle den afslutna traktaten blifvit tillämpad innan rikets ständer derom hunnit yttra sig, då deremot sådant icke skett med andra : traktater, t. ex. i fråga om öresundska tullen. Denna skilnad är emellertid lätt förklarlig, då man ihågkommer, att vid trak-: taten angående Sundska tullen, äfven förekom åtagandet af ganska betydliga utgifter. för en längre tid, hvarom frågan först måste underställas rikets ständer, så framt ej regeringen ville taga medlen ur sin egen licka. För att visa, hvilken enorm förlust?, som genom den franska traktaten skulle uppkomma för landet, har friherre Klinckowström äfven företagit sig att uträkna huru mycket, efter hans uppskattning, den minskning i tullafgifter, som enligt den nya taxan blifvit medgifven, skulle utgöra under en tid af (som jag tror) tio år. Det förundrar mig blott, att den värde talaren, ör att ytterligare förhöja effekten af sin ramställning, icke äfven gjort sig besväret att utsträcka sin beräkning till en tidrymd aft. ex. 25 eller 100 år, och att jemväl ägga ränta på ränta. Den s. k. förlusten hade då blitvit ännu fruktansvärdare. Men huru man rimligtvis kan betrakta en förninskad beskattning, eller med andra ord, le medel, som till följd häraf ej utkräfvas if befolkningen, såsom en förlust? för andet, detta öfverlemnar jag åt den värde riherrens egen statsmennavishet att förklara. Det säkra är, att om eftergifvandet afskater, hvilka befinnas obilliga eller hinderliga, och som kunna undvaras, skall anses såsom en förlust, så bör det å andra sidan också anses såsom en vinst att pålägga och ittaga äryga afgilter af de skatidragande, och detta borde väl då, för ett så nyttigt indamål, också ske till den högsta möjliga utsträckning. Man kan åtminstore säga, att detta icke vore någon särdeles svår statskonst. Den oftanämde värde talaren har skarpt slandrat att, genom den nuvarande tullaxans uppställning, afgifterna för varor af samma art, men af olika beskaffeffenhet, lifva ytterst ojemna, och han harlagt mig letta enskildt till last, då jag vid sistl. rikslag yttrat, att sådant var en olägenhet, som vorde afbjelpas. I detta afseende behöfver ag endast hänvisa till den, efter min tanka, ullkomligt tillfredsställande förklaring, som somiterade härom afgifvit. Så snart man, åsom jag tror, på goda grunder, öfvergifrit systemet af tullar efter värde och anpgit bestämda afgifter för hvarje artikel, å måste man underkasta sig den ofullstänligheten att, när varornas värde är olika, len fixa tullafgiften ej uppgår till samma rocent för alla. Såvidt lämpligen kan ske, ör detta visserligen motverkas genom unlerafdelningen af rubrikerna, men då man CET MN BU NE MEESE F Be PINGA BARRETT VIE INSE förhållandena återtagit sitt normala skick,