Aftonbladet – 21 mars 1866, sida 3

utskottets betänkande n:r 54, i fråga om fördel ningen emellan socknar inom samma pastorat a återvunnen helgonskyld. Statsrådet friberre Griponstedts andra tal angående franska handelstraktate den 9 Februari. Jag lofvar på förhand att fatta mig si kort som möjligt, men jag anser mig docl icke kunna underlåta, att till besvarand upptaga några af de anmärkningar, som hä blifvit gjorda, Detta får likväl icke så an ses, som skulle jag dermed vilja underkast: mig något slags förhör af friherre Klinekow ström, ty hvar och en finner lätt, att ban: 8. k. frågor icke äro något annat än maske rade ansvarspåståenden, och den värde tala ren bör veta att detta icke är hvarken der rätta vägen eller rätta stället der dylika skola framställas. Men, som sagdt, några avmärkningar vill jag besvara. Grefve Mörner har mycket omständligt sökt visa, att en stor del af de i förra tider af K. M:t vidtagna tullnedsättningsrne icke kunna betraktas såsom bevis, att K. M:t i allmänhet egde rätt att nedsätta tullar, eme: dan K. M:t vid dessa tillfällen varit af rikets ständer särskildt bemyndigad, att till underlättande af traktaters ingående med främmande makter? medgifva tullnedsättningar. Utan att nu ingå i en närmare utredning af hela denna fråga, vill jag endast påminna derom, att all. dessa af grefve Mörner omnämnda tullnedsättningar emellertid alldeles icke skedde i sammanhang med några traktaters ingående?, ochatt säledes grunden för dessa beslut ovilkorligen måste sökas endast i det generellå stadgandet i 60 R. F., som blott bestämmer, att (med ett undantag) tullafgifterna icke må af K. M:t ?förhöjas?. Samme värde talare har äfven velat framhålla, att den grundlagsförändring, som föreslogs 1853, skulle vara ett bevis på att nägon tullnedsättnivg icke skulle kunna ske för längre tid än en statsregleringsperiod; men jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att det då var fråga om att förhindra någon tullnedsättning under 10 år, eller att fastläsa beskattningen för lävgre tid, och således just motsatsen af hvad som innefattas i den nu förevarande bertämmelsen. Grefve Mörner har slutligen anmärkt, såsom en ojemnhet mellan traktatsbestämmelserna för Sverge och för Norge, alt då Sverge förbundit sig att icke införa exporttullar, har likväl bibehållandet af dylika jullar blifvit Norge medgifvet. Härvid får jag likväl erinra, att Norge å sin sida iklädt sig förbindelsen att icke höja de närvarande export-tullarne, hvilka, utgående förnämligast för fiek och trävaror, utgöra en väsentlig ibkomstkälla för norska statskassan och derför af rent finansiella skäl ej kuxnat eftergifvas, ehuru dessa afgifter otvifvelaktigt kännas tryckande för rörelsen, helst vid konkurrens med andra länder, som derifrån äro befriade. Trektatsvilkoren äro således äfven i detta hänseende verkligen lika för begge länderna, derigenom att det för begge är bibehållande af status quo, som utgör srunden för den ifrågavarande bestämmelsen. Såsom bevis på den radikalism som skulle vara rådande i vår tull-lagstiftning har friherre Sprengtporten anfört, att alla landtmannaprodukter äro tullfria, och att således icke något skydd eger rum för jordbruket. Denna omständighet fordrar särskildt några ögonvblicks uppmärksamhet. Jag har redan förut visat, att vår tulltaxa, i allmänhet långt ifrån att vara radikal, eller ens liberal, tvärtom är ganska protektionistisk, och af andra länder betraktas såsom en af de mest ofrisinnade i Europa, ehuru len, i fråga om jordbruksalster och lifsförnödenheter i allmänhet, onekligen är liberal. Men äfven detta bar sin grund i den stora omsorg man haft att skydda och gynna industrien. Ty då för omkring tio år sedan, ett i någon mån liberalare tullsystem tillämpades, sökte man för att göra öfvergången så litet känbar som möjligt för våra näringar, i sammanhang med förbudens borttagande och tullsatsernas förminskning, bereda industrien den väsentliga, och till sin grundsats ganska riktiga, förmånen alt göra vilkoren för produktionen så oynnsamma som möjligt. För detta ändamål afskaffades nästan allmänt tullafgifterna ej blott för de vigtigaste lefnadsbehofven, utan ock för råvaror, maskinerier, tedskap, färger, m. m., och man ansåg sig så mycket hellre kunna göra detta för jordbruksprodukterna, som något tullskydd i detta hänseende, enligt de förhållanden som pu mera inträdt, och enligt upplysta och erfarna landtbrukares egen åsigt — hvilken ifven vid detta tillfälle blifvit kraftigt uttalad — icke vidare kunde vara jordbruket ill något gagn. Jag bör likväl tillkännasifva, att äran af initiativet till denna, enigt min tanka, fullkomligt riktiga åtgärd, cke tillhör mig, utan min företrädareiembetet friherre Palmstjerna. På hans föredragning beslöts nemligen först den 26 Sept. 1855, att tullfrihet skulle ega rum under viss tid för alla land(mannaprodukter, och åtskilliga andra vigtiga lifsförnödenheter, och dessa stadganden förnyades sedermera den 11 April 1856, likaledes på friherre Palmstjernas föredragning, och den 12 De: cember 1856, med min kontrasignation, intilldess samma bestämmelser blefvo af rikets ständer 1857 godkända och stadfästade, — Och slutligen kan det måhända icke vara atan intresse för ridderskapet och adeln att veta, och jemväl tjena såsom ett slags bevis på, att denna åtgärd icke måtte vara så vådlig för jordbruket, att en man, som icke