Aftonbladet – 16 mars 1866, sida 3

Ett oförgripligt ord i beväringsfrågan. Herr redaktör! Hvad börjar det nu blåsa för vind på höjderna, eftersom man ej blott vill anskaffa och gratis utsända en besoldad tidning, som endast skulle misskreditera en god styrelse, utan äfven hufvudsakligen öfverändakasta nationalbeväringen och med detsamma skarpskytteriet? Har man kommit till någon missförstådd insigt om följderna af representationsförändringen, och vill förvara sig deremot? Vill man blott polis-arm, då är det nog rätt att genom friköpningar och efter lottningen? skeende mellangiftsutbyt ningar, bortskaffa ur armån all förmögenhet, ty en här af idel lazaroner vore utan tvifvel verksammast att släppa lös emot inre fiender. Vill: man åter ett kraftigt nationalförsvar emot yttre fiender, låt då armån få räkna i sina leder så många. och stora skatter i förmögenhet och intelligens som möjligt är, på det den må så mycket mera lifvas af det egna intresset, som de fattiga och derför mindre bildade icke kunna göra i samma mått. Derföre bort med all friköpning, som demoraliserar den återstående massan, hvilken måste anse sig aktad ej bättre värd, än att offra lif och blod för de rika och deras rikedom, då dessa blott behöfva offra en spottpenning. Liksom alla behöfva försvar, böra ock alla vararej blott skyldiga, utan äfven beredda dertill, ja, om icke för annat, så för den helsosamma spänstighet och hållning i själ och kropp, som militäröfningen ingifver. En nation kan genom lagstiftningen NH fostras till fega malajer, den kan ock. bi das till modiga krigare att försvara landets sjelfständighet och frihet. Sätt vapen oundvikligen i hand på alla utan undantag, och fegheten; äfven hos de förklemade morsgrisarne, skall snart lemna rum åt mannamodet och en heroisk anda lifva hela samhällskroppen, såsom fordom i Sparta, såsom nu i Schweiz; Men när skall man dertill komma, att hvarje vapenför man har sitt eget gevär, hvarförutan: nationalförsvaret och dess öfning icke kan taga riktigt skruf? Bortkasta en hop lyx och andra umbärligheter, och kö dig ett gevär, om du vill vara en man oc en svensk! För tillgången och det billiga priset bör staten sörja. Men vapenöfningen! Huru skall den vinnas? Hvarje beväringsyngling borde hafva tillfälle och åliggande att inhemta de första elementerna innan han kallas till de allmänna mötena, och, om han försummade detta, vara skyldig att första året undergå en tillräcklig rekrytskola, och sedan ändå i två år bivista mötena. Han skulle då nog taga sig i akt. Om det i hvarje socken funnes en instruktör, så kunde och skulle ungdomen om söndagseftermiddagarne nog lära och inöfva de första grunderna, så att den vid de allmänna mötena ej behöfde förnöta tiden dermed, utan kunde genast med de ständiga soldaterna ingå i bataljonvsexercisen, som för fåialet och bristande befäls skull sällan eller aldrig kan öfvas hemma. Men huru bekomma instruktörer i hvarenda socken? Ack, låt ingen yngling blifva skollärare, klockare eller prest, förrän han, vare sig ock med minskning i de onyttiga döda språkeos inhemtning, konstaterat sig kunna instruera i hvad som hörer till rekrytskolan, förutsatt att staten vid lärosätena lemnar honom kostnadsfritt tillfälle till inbemtande af denna kunskap. Denna söndagseftermiddags-sysselsättning skulle för dessa herrar vara vida uppbyggligare än vällefnad och kortspel, hvaråt de annars vanligen öfverlemna sig, såvida de icke sofva. bort tiden; liksom för ungdomen, som nu antingen sofver eller håller ljuflig aftonsång med supande, kortspel, dans och andra choser?. Derigenom skulle ock förmildras den intoleranta öch maktlystna påfveandan hos presterskapet, synnerligen dessa yngre, af den pietistiska fosterlandsstiftelsen inspirerade sabbatsifrare, som, fariserna likt, sätta sin mandat i att göra Gud fullt dagsverke, liksom om Han vore en slafegare, som noga räknar tjenstetimmarne, eller en gammal vresig skol