Aftonbladet – 16 mars 1866, sida 3

aldrig antagit systemet. 1 Frankrike ölver går det så småningom alltmera till ett fri villigt värfningssystem. I Preussen söke: man likaså, att genom rekapitulationer byte bort de beväringsskyldige mot legda. Sy stemets orättvisa är dock icke derför min dre, då kostoaderna härför bestridas genon de höga friköpssummor, som man utkräfve: af dem som slippa tvångstjensten. I de tyska staterna i allmänhet är denna tjenst desto mera förhatlig och outbärdlig, som, utom det att staten beröfvar alla dessa män deras tid och deras arbetsförtjenst mot en ringa dagspenniog, den icke en gång Jemnar dem, som i Frankrike, någon utsigt till framkomst och kefordran i det yrke, der man tvingar dem att i overksamhet förnöta de dyrbaraste åren af sin ungdom, utan ringaste gagn eller behållning för sig sjelfva eller andra. Ty det är om fredstjensten här lär fråga. Att i krigstid hvarje man bör I vara skyldig att vid behof gå ut för att I försvara sitt fosterland, har i ingen tid och i intet Jand varit förnekadt. Jag har nyss talat om massornas betydelse i krig. Ingen stat i våra dagar kan J emellertid i fred underhålla en arm så åstor att ett allvarsamt krig ej skulle kräfva dess förökande med nya massor, dels till förstärkning, dels att dermed ersätta afgången. Om än England och i början äfven Amerika helt nyligen bevisat, att det låter sig göra, då man icke frågar efter kostnaden, att genom värfning uppsätta och underbålla sin krigsfot, lära ganska .å stater anse sig hafva råd att följa ett så dyrbart exempel. Att under sådana förhållanden, särdeles då det gäller fäderneslandets försvar, taga landets vapenföra ungdow i anspråk till krigshärens kompletterande, är rätt och praktiskt. Och att denna ungdom på förhand i sådant ändamål inhemtar ett visst mått af militärisk färdighet, för att förr kunna fylla sin plats i ledet bredvid de gamla soldaterna, är en pligt, som ingen kan eller lär vilja frikalla den ifrån. Huru stort detta mått behöfver vara, derom äro tankarne delade. Mödan och kostnaden anse somliga vara förspillda, om de inhemtade krigsknnskaperna äro så knappa, att rekrytsko!an måste ånyo genomgås då kriget redan begynt eller står för dörren. Andra mena att alla deras öfningar, som icke komma i tilltälle att användas, äro bortkastade — och att om organisationen är fullständig och befälet samt den stam, till hvilken krigsförstärkningen skall ansluta sig, äro fullt krigsbildade, det allramesta af hvad denna förstärkning beböfver inhbemta för att fullkomnas till soldater kan uppskjutas tills dess behofvet påkallar. Derom äro dock alla öfverens, att ju större stammen är och ju mera hemma i sitt kall och sina pligter, desto större tillskow af mindre öfvade eller oöfvade konskriberade och reservmanskap kan den upptaga i sina leder och med sig sammansmälta till ett användbart helt, som krigets skola ekall fullkomna. Hvad Sverges beväringsinrättning angår, så har den, under den tid densamma hittills varit bestående, icke varit förknippad med många af de olägenketer som andra länder, der armåerna äro sammansatta uteslutande af konskriberadt manskap, som derför under långa år måste ryckas från näringarne och i garnisonerna demoraliseras, måste vidkännas. Den stående armen hos oss har, yfen på den enda rätta grunden, på frivillighetens grund, med skäl ansetts utgöra en så pålitlig stam och så väl organiseerad, att någon mera utsträckt öfning för beväringen kunnat undvikas. Likväl tycka många, och isynnerhet de eom få bära den rd bördan af de beväringspligtiges frånvaro från sina egentliga yrken och tjenster under de omistligaste arbetsveckorna på året, att denna fredstjenstgöring redan var nog tung med de 15 dagars öfningar, som intill 1858 hos oss ålades beväringsungdomen. Det kan icke heller väntas att, utan det största missnöje, de skola medgifva någon ytterligare förlängning för en del eller alla af den tid, som dessa öfningar nu medtaga — sedan denna tid numera uppgår till 30 dagar, fördelade på två år. KE. M:ts proposition till rikets ständer ?angående förändring i grunderna för bevä ringsinrättningen? går emellertid ut derpå, att en del af beväringsmanskapet skall undergå en ännu längre och grundligare dressering än hittills, och för att ernå detta mål utan ökande af de hittills anslagna tillgångarne föreslår K: M:t, att denna del skall, då antalet icke kan fyllas med frivilliga, uttagas genom. lottning, och att de, som på detta sätt blifvit uttagna, skola såsom ?beväringssoldater? utgöra en del af den stående armån eller den ständigt stridsfärdiga mindre krigsfoten, hvaremot resten af de beväringsskyldiga skulle befrias från alla slags vapenöfningar i fred — och först i krig kunna uppbådas samt då förstärka krigshären efter vederbörligen genomgången rekrytskola: : Sjelfva den tankegång, som ledt till detta förslag, är utan tvifvel riktig. Förslaget afser att skapa en större, öfvad stam än den vi ega — och att ha i beredskap en stor, mindre öfvad eller alldeles oöfvad förstärkningsoch reservstyrka, att dermed kunna föröka, komplettera och ersätta den först emot fienden utskickade krigsmakten. I förslaget brister likväl en sak, som jag anser för nästan det förnämsta af allt, som är att åtgöra för mötande af ett krigs alla eventualiteter, en brist, som ensam gjort hela beväringsinrättningen hittills till en otymwplighet, och det är en verklig organisation eller indelning i ordnade enheter, efter en fullständig plan. Jag tror nemligen att en stor del af de nödiga färdigheterna kunna af det samlade manskapet snart nog inhemtas eller fullkomnas gedan kriget utbrutit. Detta inhemtande skall gå fort, så snart behofvet och nöden tvinga; men organisationen kan icke uppskjutas tills dess. Den blir på haffs, utan stadga, om den icke på förhand är bestämd, känd och inväxt i allas medvetande. Är organisationen redan i fred färdig, om ock blott på papperet, så ingifver den redan på förhand en sjelftillit och trygghet, hvilka icke lemna rum för den ovisshet och 6 LR AK RS VO