Aftonbladet – 16 mars 1866, sida 3

för frun immer, (Insändt.) Om beväringens organisation och armöns förökande. 1. Ehuru stor vigt historiens vittnesbörd till mäter den del af en armås krigsduglighet som dess utbildande genom fredsöfninga alltid skall i viss grad kunna åstadkomma så har detta vittnesbörd dock aldrig. kun vat frånkänna massorna äfven deras store betydelse i krig. Förtjenstfulla utredninga i våra dagar af de numeriska förhållandena. under Sverges eget uppträdande på strids fälten i Europa hafva ådagalagt, att, hur mycken del än fältherrarnes öfverlägsne skicklighet haft i svenska krigshärarnes för: vånande framgångar i förflutna tider, och huru krigsdugliga också sjelfva trupperna voro, så har dock stridskrafternas relativa storlek vägt mera i vågskålen, än man mången gång hittills velat erkänna. Man kan af dessa utredningar anse det bevisadt, att i mån af armens öfverlägsenhet i styrka, har den varit mera oemotståndlig, och att i mån efter som tillgångarne ej medgifvit att på de olika krigsteatrarne uppträda jemnstark med fienden eller honom öfverlägsen i antal, har också kriget måst föras mera lamt, och de vunna framgångarne måst slutligen öfvergifvas. Det torde derföre icke längre få antagas såsom ett axiom, att en liten armå, blott den är väl öfvad, skall på längd förmå att behålla fältet i ett krig mot öfverlägena fiender, utan torde det enda vissa vara, att den, som alltid kan möta sin motstndare med öfverlägsna stridskrafter, och sålunda hålla ut på längd, har största sannolikheten alt segra. Att dessa stridskrafter måste ega den krigsduglighet, och framför allt den organisation, samt derjemte vara så utrusiade och underhållna, att de med sjefförtröstan kunna uppträda och utföra hvad befälhafvaren af dem fordrar, är dock alltid ett nödigt vilkor, lika angeläget som att befälhafvaren förstår att rätt använda dem. Hvad krigsåfalighelet beträffar, så kan den svårligen i alla delar förvärfvas under fred. De fredliga öfningarnes ändamål går derföre förnämliast ut på att inhemta någon fältvana och vinna färdighet uti vapnens handterande och bruk, äfvensom att inlära stridsställningarne och formeringarne, under olika förhållanden och i olika mark, samt att röra sig med ordning och samband i trupp. De egenskaper krigsmannen dessutom behöfver, kunna näppeligen medelst öfning framkallas, men om de finnas förut, så stärkas. de genom sammanvaron med. kamrater och befäl under gemensamma mödor och pligter — isynnerhet i medvetandet derom, att de äro nödvändiga att ega och att de skola en dag verkligen påkallas. Dessa egenskaper, hvilka. böra finnas hos hvarje krigsman, som frivilligt egnat sig åt yrket för längre tid, äro, genom den moraliska hållning de skänka, af så stort värde, att de kunna i viss mån uppväga en. genom bristande öfning, saknad fullkomlighet i det mekaniska af tjenstens. alla delar. De kunna äfven framstå hos. den nyss utskrifne yng. lingen lika som hos den gamle veteranen — dock med vilkor, att han uppfordras att ådagalägga dem på fullt allvar. Men de födas icke blott derför att man tager soldatjackan på, för att åter om några. dagar aflägga den — och de ioplantas icke heller oenow något slags öfning, ville man ock drifva den ända till akrobatisk skicklighet i yttre måtto. De komma visserligen, derbredvid, på längd och af behof, men icke derföre. Att vid öfningarne trupperna komma tillsammans, lära känna hvaranära, umgås, förbindas och blifva kamrater, är ett resultat af dessa öfningar, som icke är mycket mindre vigtigt än exercisen, fastän det är indirekt, och ingen uj pvisning sker deri. Om likväl fanan icke frivilligt svurits — eller om eden icke binder för så lång tid, at krigstukten derunder kännes blifva en vana eller om kamratskapet anses upplöst i samma stund öfaingarne för året äro slut, eå får man icke heller göra räkning pånågot varaktigt resultat inämnde hänseende. Om dessa åsigter äro riktiga, så leda de till det antagande, att den armå, som består af frivilligt och för längre tid tjenande manskap, i regeln kan anses krigsdugligare, äfven om mindre öfvadt i fred, än en öfvad och ständigt omsatt armå af konskriberade, men också att, om konskriptionen verkligen behöfver anlitas, den snart, särdeles med gamla soldater som förgåsgsmän och ledare, kan blilva krigeduglig, utan att vara förut alltför omständligt dresserad. Ända intill början af detta århundrade gällde denna regel öfverallt. Befälet var ständigt, tiupperna värfvade, fredsöfningarne obetydliga. Först i krig utskrefs mera manskap, som snart vann samma vapenfärdighet som de andra. De stora frihetsoch försvarskrigen fordrade emellertid uppbåd i måssa af allt stridbart manskap, och så uppkommo de s. k..nationalbeväringarne. De stora stridskrafter som sålunda kunde erhållas och det goda priset på soldater, som systemet erbjöd, gjorde att dessa nödfallsorganisationer blefvo konstanta, och äro det än i dag i de flesta uropeiska länder. Konskriptionssystemets skriande orättvisa och den olidliga tunga, hvarmed det trycker det woderna Europas befolkning, behöfver jag icke här uveckla. Dess moraIcgka eaenriala och finansiella olävenheter i