Aftonbladet – 16 mars 1866, sida 2

05 JOUR DPI, JIKSON Bans van cc. stridskamrat Richard Cobden, år 1835 en resa till fastlandet samt besökte till ochl: med Athen och Palestina. Efter sin åter-. comst uppmanades han att hålla föreläsnivgar i en stiftelse i Rochedale. Han efter-. kom denna uppmaning, talade om de iaktjagelser han hade gjort på sin resa, och ! utvecklade slutligen med beundransvärd . skärpa och klarhet sina ider om en riktig handelspolitik för England. Vid denna tidl uppblossade en häftig strid om penningbirag och skatter till underhåll af kyrkor, ! syrkogårdar, kyrkovägar o. s. v. (Church! Rates), och John Bright uppträdde lifligt ör dessa pålagors afskaffande. Fabriksoch manufakturarbetarnes ställ-. ning väckte emellertid ånyo den redan förut verket satta agitationen mot de betunganle spanmålslagarne (Corn Laws). John Bright såg dagligen i dess förfärliga skepnad allt let elände, som en orättvis tulliaxa hade ulstrat ; ty den klass af arbetare, öfver hvilka nan förde uppsigt, led just mest af de gälande tull-lagarnes obillighet. Med den raska beslutsambet, som så väsentligen karakteriserar honom, slog han sig på ett ifrigt stulium af orsakerna, verkningarne och botemedlen för det onda, som ett legaliseradt monopolsystem framkallat. Han fann, att le stora jordegarne, hvilkas inflytande så länge varit öfvervägande i parlamentet genom torypartiet, hade genomdrifvit lagar. hvilka genom en öfverdrifven beskattning på införseln af utländsk spanmål i sjelfva verket tillförsäkrade den engelska jordaristokratien ett tryckande monopol på spanmålshandeln. Priserna på lifsmedel hade blifvit så uppjagade, att det ofta blef rent af omöjligt för fabriksarbetarne att köpa sitt dagliga bröd för den arbetslön, som de billigtvis gjorde anspråk på och erhöllo af sina arbetsgilvare. Arbetarnes i fabrikedistrikternas lidanden antog med tiden en allt allvarsammare och mera hotande gestalt. Den engelska befolkningens nedre lager ha aldrig utmärkt sig för något synnerligen stort tälamod under ett ovanligt betryck. Tvärtom ha de blott för ofta visat sig alltför benägna att inför en tryckande och orättvis lag förskaffa sig lindring i sin nöd genom våldsam sjelfhjelp. Så hotade landtbruksintresset, re presenteradt af den stora landtadeln, att bringa Enoglends industri och arbetareelement till förtviflan. Tor es, hvilka under Wellingtons ledning redan gjort sig mycket hatade genom sin länga och envisa: opposition mot reformlagen, kämpade äfven nu åter för de gällande spanmålslagarnes bibehållande och för de stora och rika godsegarnes intresse. Men whigpartiets aristokratiska fraktion, byvars chef, viscount Melbourne, år 1834 en kort tid stod i spetsen för regeringen, skör. dade väl frukten af reformbillen, som genomdrefs genom populära partiledares samverkan, men införde dock endast oväsen.liga förbättringar, hvilka läto det befintliga onda ännu alltjemt stå qvar stort och iarligt. Under sådana omständigheter var det icke underligt, att agitationen mot spanmålslagarne tilltog i omfång cch styrka, hvarvid den gamla sanningen åter bekräftades, att en rättvis sak trots alla förhanden varande makter slutligen vinner seger, om den ledes med insigt och kraft. Redan i Oktober 1831 hade Richard Cobden och andra inflytelserika män grundat en förening till afskaffande af de tullagar, som betungade spanmålsinförseln. Liten i sitt upphof, antog denna förening på få år väldiga dimensioner. Ett antal parlamentsmedlemmar tillhörande adelsoch borgareklasserna insågo den annalkande krisen och begrepo, att man måste uppsöka tjenliga medel att förekomma den. Så uppstod, isynnerhet genom Richard Cobdens outtrötttliga ansträngningar, den bekanta Anti-Cornlaw-League, hvilken år 1838 hade en mängd bilöreningar samt en kassa af 50,000 pund sterling. I parlamentet kämpade för denna rörelse isynnerhet Charles Pelham Villiers, grefvens af Clarendon son, och en af de skickligaste statsmän bland det y gre slägtet. Nämnda förenings hufvudmål var att organisera ett förkrossande fälttåg mot den feodala jordaristokratien, för att undanrödja de förhatliga lagar, som oproportionerligt gynnade det stora jordegareiutresset på msanufakturintressets bekostnad. Såsom vanligt vid alla reformagitationer blef äfven ligan? till en början högt och häftigt ansripen från alla håll; de mest ursinniga tillvitelser framkastades mot henne, hon hånades i parlamentet och utskrattades af den rika landtadeln. Men hvarken förtal eller hån förmådde hejda hennes jättestora framsteg. Hvarje dag förökade folkets insigt. Man begrep allt mer och mer den oundgängliga nödvändigheten att afskaffa de gällande spanmäålslagarne, Ligans ledare besökte de särskilda landtdistrikterna och blottade med öfvertygande vältalighet de stora och allmänt skadliga olägenheter, till hvilkas bekämpande de dragit i härnad; de voro outtröttliga i sina ansträngningar, och deras framgån ar ölverträffade de bästa förhoppningar. Den stora fördel, som skulle vinnas derisenom, att man inom alla folkklasser agilerade för afskaffandet af den betungande tullen på spanmålsinförseln, föranledde ligans hufvudehefer att skicka ut verksamma och utmärkta talar. åt alla håll. Joha Bright hade i sitt 27:de år i sitt närmaste grannskap talat för en kommersiel reform. Ligan hörde talas om honom, kallade honom till sitt bistånd, och han blef en af hennes officiella talare. Detta var ingen ringa ,riumf för en ung köpman, hvars skola hans fars fabrik varit och för hvilken den offentiga vältaligheten ännu var nästan ny. John Bright var genom egna iakttagelser säväl som : ;enom sakförhållandenas logik fast öfverty-: rad, att de grundsatser, hvilkas offentliga vän : och försvarare han nu blifvit, hvilade på en rättvis och praktisk grundval. Hela hans: jäl hängaf sig åt det itriga sträfvandet att indra de lidandes nöd och att åter i sam; L slang och harmoni bringa makter, hvilkas ! ntressen — ehuru de då råkat i en hård (: onflikt — i intet afseende mnödvändigtvist Ö L nåste stå i strid. Med den hänförda itver, om sedermera utmärkt hans offentliga bana,