Aftonbladet – 16 mars 1866, sida 2

JR ARA AA RARE RN SR RANN om öfvergaf sin ställning såsom stor köpnan, för att med alla krafter, som stodo wonom till buds, försvara handelsståndets ch de arbetande. klasservas på spel satta ördelar. På honom hörde, med honom lisputerade många, som aldrig, nej, icke ett nda ögonblick skulle ha skänkt gehör åt versoner, hvilkas särskilda lefnadsmål var volitisk agitation. Sålunda är det förklarigt, att hans inflytande var ganska betydigt. Hans härkomst lugnade hans åhörare, ans vältalighet ryckte dem med sig, och ans rättskaffenhet och sedliga allvar förrärfvade honom deras sympati och aktoing. Frihetsgrundsatsernas hastiga spridning, wvilken förnämligast åstadkoms genom ligans rganiserade bemödanden, lemnade det tydigaste bevis på, att det så hatade jordegarenonopolets välde började vackla, och höjde också. följdriktigt ligans ledares och vänners unseende i parlamentet. Wmgpartiet, ja ill och med den mera moderata fraktionen vf torypartiet började närmare sysselsätta sig med frihandelslärorna. Och då parlamentet år 1841 upplöstes, drogo båda parerna ut i valdrabbningen med fältropet frihandel eller skyddstull?. (Free Trade or Protection). Sir Robert Peel, hvilken sedermera blef det patriotiska redskap, genom hvilket spanmålslagarne föllo, stod ispetsen för protektionisterva och jordaristokratien. Lo Melbourne deremot bekände sig till de orundsatser, som Anti-Cornlaw-League först bestämdt uppställde, men hvilka han såsom premierminister blott med. stor tveksamhet och för det mesta alls ieke hade tillämpat. Under det att Peel med stor skicklighet hade organiserat de konservativa, led ministeren Melbourne svårt af.-sin inre splittring. Resultatet af valet blef derföre också en så allmän seger för Peels kandidater, att han erhöll. en afgjord majoritet i underhuset och derföre blef premierminister, Kort efter det att konservativa sålunda kommit till makten, uppträdde John Bright såsom parlamentekandidat i Durham, hufvudstaden i ett af Englands nordligaste grefskap, hvilket utmärker sig för bergshandtering, boskapsskötsel och manufakturväsen. Frihandelsmännen voro nog kloka att söka bistånd af de bästa män, som funnos i deras led. Och man trodde allmänt, att Bright, som tillhörde handelsståndet samt egde ett redigt hufvud. och en betydande talaregåfva, kulle bli en värdefull medkämpe. Men då Durham af gammalt var vant att följa den konservativa fanan, förkastade denna stad Bright år 1843; men redan nästa är, 1844, bade de liberala idterna slagit så fast rot, att John Bright skickades af samma sta med betydlig majoritet till underhuset. Emellertid började Robert Peel, ehuru vald och understödd af. protektionisterna, att allt mer och mer luta mot den liberala olitik, som hans motståndare försvarade. cke längt efter det han öfvertog ministerplatsen töreslog han en jemnkning i tulltaxan. Hertigen af Buckingham, som, i motsats mot sin far, var ursinnig tory och genom sitt ifriga försvar för spanmålslagarne och jordbruksintresset förvärfvat sig binamnet The farmers friend?, nedlade genast sitt embete såsom storsigillbevarare, hvilket han beklädde i Peels minister. Men premierministern vacklade dock ieke. Riktigt begripande tidens tecken; närmade han sig alltmera till frihandelsståndpunkten. Afven lord Stanley, som var statssekreterare för kolonierna och hade ännu mer betydenhet än hertigen at Buckingham, utträdde ur ministeren Peel. Men sir Robert förblef orubblig; en äkta statsman, riktade han sin blick på det helas väl och bekymrade sig i om sina protektionistiska kollegers afall. När Bright ingick i parlamentet, var Peel ej mycket långt från spanmålslagarnes afskaffande. John Bright blandade sig genast i debatterna, hvilka nu dagligen togo underhusets uppmärksamhet i anspråk och rörde den fråga, som sysselsatte hela landet. Lipans lilla antal ledare stod i de parlamentariska kämparnes främsta led. De trängde Peel genom ständiga och ofta förnyade anfall och uppmaningar steg för steg närmare den slutliga eftergiften. Med Villiers; Cobdens, Morpeths och Gibsons röster förenade sig köpmannen-talarens klangfulla stämma och han upptog under debatten striden me den bäste, obekymrad om det var vän eller iende. Han talade med så stor klarhet, han framställde i så lifliga :ärger för sina ihörare spanmålsmonopolets onda samt bevisade nödvändigheten och rättvisan af att fskaffa de ditåt riktade lagarne med så sreftiga skäl, att han snart gälde för eu af imderhusets första talare och djupaste logici. Men tiden var kommen, då Robert Peel isidosatte alla partibiafsigter och sjelfviska evekelsegrunder och oförskräckt tog det teg, som landets intresse enligt hans fasta Mfvertygelse manade honom att taga. Han jelf föreslog spanmålslagarnes upphäfvande. Sålunda ådagalade han en hos en engelsk tatsman sällsynt egenskap; sjelfuppoffring ill fromma för det allmänna bästa. Hans samla vänner och kamrater angrepo honom ned skarp och bitter vältalighet: Whigs vetraktade med den egennyttiga partikänsans kalla lugn hans öfvergång till deras sigter. Men sir Robert lät icke afskräcka ig af några hinder, utan genomdref segerikt genom det inflytande, han såsom förste kattkammarlord egde, sin stora reform i åda parlamentshusen. Knappt ha under etta århundrade mer lidelsefulla och lyande strider kämpats i det engelska parlanentet är under debatterna om spanmålsagarnes upphäfvande, och sällan ha större alenter i forensisk vältalighet täflat om seerpalmen. Men John Bri.ht visade sig nder dessa debatter vara jemngod motstånare mot DIsraeli, hvars bitande vältaliget med rätta ver fruktad; äfven stred han ned framgång mot Stanley, hvars skickliget i genmälen vid parlamentariska strider åminde om Fox, som var nästan oöfverinnelig i extemporerade debatter. På den seger, som Robert Peel vann öfer sina gamla vänner, följde emellertid snart ans fall. Tories kunde aldrig förlåta hoom hans affall, hvilket de utgåfvo för förHÅ anis nh rbhise Ittöde nanm ifjöika fr il nar