Aftonbladet – 15 mars 1866, sida 3

?Det var just det jag ville tala om. Visar icke detta att de äro dåliga menniskor? Och skulle dåliga menniskor väl betänka sig på att ruinera, bedraga och baktsla mr Osborne?? Ser du ej att du blott gör honom sväg i stället för elak?? Ja, det kan hända. Men jag tror icke det heller. Ni vet sjelf bäst, mrs Hamley, huru godt hufvud han har; jag tror ej att han är svag. Jag ville i alla fall bellre att han vore det, än att han skulle vara elak. Svaga personer skola kanske en gång i himmelen med ens blifva starka, när de blott se allting rätt och klart; men jag tror ej att elaka menniskor med ens kunna blifva goda.? Det är jag som har varit svag, Molly?, sade mrs Trinley och strök lockarne ur den unga flickans panna. Jag gjorde min vackra, älskvärda Osborne till min afgud; och nu får jag se att gudens fötter äro af lera, icke starka noz att uppbära bilden af ould och silfver. Och detia är ändå den lindrigaste domen öfver honom !? Vreden mot sonen och oron öfver hans hustrus helsotillstånd, svårigheten att omedelbart få upp de penningar som fordrades, harmen öfver den illa doida nyfikenheten hos främmande personer, som ville veta sodsets värde — allt detta hade försatt squiren i ett tillstånd af retlighet och otålighet, varmed han plågade en hvar som kom honom nära, och sig sjelf icke minst, ty han ingrade alltid dessa utbrott af häftighet. De gamla tjenare, som kanske i småsaker vedrogo honom, förstodo nu med rörande ålamod att uppbära hans häftiga och månsen gång orättvisa förebråelser. Taffeliöc aren, som alltid, vid hvarje ny befallning ller föreskrift, brukade mötsäga sin herre