Aftonbladet – 14 mars 1866, sida 3

tt) Hr Björek förklarade att afdelningen väl ej a !tagit närmare kännedom af förslaget, men att den isynnerhet fäst sig vid nödvändigheten att befästa inloppet till Stockholm, hvilket kanske vore bästa sättet att slippa ifrån de storartade förslagerna till sjelfva Stockholms befästande. el När nu allmänna meningen alltmera börjat utI tala sig för förstnämnda sätt samt regeringen dertill begärt ifrågavarande anslag, ansåg sig tal. ej våga neka utan goda skäl samt yrkade derföre I bifall till betänkandet. al Hr Ridderstad ansåg det svårt att yttra sig i -len fråga, der alla upplysningar felades. De befogade anmärkningar, som af 1863 års revisorer a ) blifvit gjorda mot Waxholms befästning, måtte väl kommit till regeringens kännedom, efter 1864 ; Jårs revisorer förklara att fästningen nu är i mera betryggadt skick. Nu förefaller derföre eget att tli motsats till denna uppgift regeringen genom 1 ar 1 E sin proposition förklarar säkerheten så föga betryggad att nya fästningsverk behöfva uppföras till skydd för de gamla. Talaren ville likväl ej i denna fråga framkomma med något yrkande, utan blott referera de skilda åsigterna. ,;) Hr Hierta skulle helst velat dra in hela anVv slaget, men fruktade dock i likhet med hr Björck , Jatt man ej kan komma till annat resultat än ut; skottet, då man främst bör se till att ej inloppet till Sverges hufvudstad lemnas öppet för fienIden. Talaren kunde dock ej undgå att uttrycka sin förundran öfver att man, då en half million begäres, kan tro rikets ständer nöja sig med en beskrifning i fyra rader samt ansåg departementschefens grannlagenhet mot rikets ständer hafva fordrat något helt annat. Afven denna punkt bifölls utan votering. I punkten 37 b afstyrker utskottet det afregeringen begärda anslag å 100.000 rår till försänkningar i stora inloppet till Carlskrona, hvilket af ståndet bifölls efter votering med 30 röster mot 20. ) Hr Witt reserverade sig mot utskottets motivering samt ansåg utskottets afstyrkande inkonseqvent, då Carlskrona likaväl förtjenade befästas som Stockholm, enär förstnämnda stad ur strategisk synpunkt vore af stort värde om ej för oss, så åtminstone för en blifvande fiende. Talaren tillstyrkte den ifrågavarande försänkningen såsom både nödvändig och förenlig med god husI hållning, då man eljest vore tvungen att litet emellan bekosta nya spärrningslinier. Talaren uppläste ett vid förra riksdagen hållet yttrande om Carlskronas betydelse och yrkade afslag å betänkandet samt bifall till regeringens förslag. Hr Björck ansåg det icke i likhet med hr Witt så alldeles odisputabelt att Carlskrona i all evighet skall behöfva vara befästadt. Så t. ex. minska monitorerna betydligt behofvet af skydd, och förvaringsrum och dockor komma väl snart att finnas i de flesta hamnar. Man borde väl främst undersöka Carlskronas lämplighet för en framtida sjödep6t eller åtminstone granska regeringens förslag så att man ej råkade ut för samma ouppHa dfa ombyggnader och ändringar som vid Hästholmen. Beträffande detta moment har utskottet hänvisat till förslagets bristande utredning, och nu för tillfället var ingen brådska på färde, ty stängsellinien var af regeringen föreslagen att fullbordas på 4 år men kan, om den beslutes vid nästa riksdag, i stället lätt göras färdig på 3 år hvarför talaren yrkade bifall till utskottets betänkande. Hr Ridderstad instämde med hr Björck samt visade hvilka olika förhållanden, som föranledde Carl XI på sin tid att förlägga flottans hufvuddepöt så långt ner, medan man numera alltmera börjar önska att man hade den på midten af Östersjökusten. Hr Ljungberg instämde äfven med hr Björck samt påpekade de ständiga omkastningarne i pla ner och förslager rörande landtförsvaret hvilka nogsarct bevisa behofvet af den ifrågasatta va: penkomitn. Likväl ansåg talaren Carlskrona af stor vigt samt att man derföre vid denna riksdag borde till ifrågavarande försänkning anslå 50.000 rdr. Rörande 43:dje punkten, hvari tillstyrkas åtskilliga anslag till de frivilliga skarpskytteföreningarne uppstod en kort diskussion. Hr Blanche. Det vore visserligen godt och väl, att statsutskottet tillstyrkt ett anslag af 50,000 rår till afiöning åt instruktörer. Talaren ansåg sig dock hafva 10,009 rdr att fordra; ity att han för detta ändamålet begärt 60,000 rdr. Regeringen hade väl endast äskat 40,000 rår, emedan den ansett, att skarpskyttekårerna redan vunnit den utbildning, att inom dem sjelfva skulle finnas skickliga instruktörer. Dem.a förutsättning innebure dock en obillighet. Man hade ej rätt att fordra, det personer, som tillhöra fredliga yrken, skulle uppoffra så mycken tid på exercisöfningar, att de skulle duga till instruktörer. Talaren hemställde, att anslaget skulle höjas till 60,000 rår. Beträffande anslaget till premier vid målskjutningar sade sig talaren äfvenledes gått miste om 10,000 rdr. Han hade nemligen begärt 20,000 rdr, hvarför han hemställde, att anslaget skulle höjas till sistnämnda belopp. I motiveringen för denna hemställan yttrade talaren, att menniskan, huru gammal hon än blefve, vore i viss mening ett barn. Belöningar för visad skicklighet sporrade henne till ytterligare ansträngningar. Målskjutningspremier skulle derför kraftigt bidraga till utvecklingen af skarpskytteidn. Det funnes ett djur, det naturalhistorien visserligen icke ville vidkännas, men som icke desto mindre spelat en framstående roll i verlden och uträttat mycket godt. Detta djur är en värpande tupp. Det begärda anslaget skulle just blifva för skarpskyttarne en dylik värpande tupp. Talaren yttrade sig härefter öfver anslaget af 137,250 rdr till ersättning af de målskjutnngsgevär, som från kronans förråder skola utlemnas till skarpskyttarne, men tycktes just icke j hysa några sanguiniska förhoppningar med hänsyn till dessa gevärs duglighet. Talaren sade nemligen, att, då han endast tänkte på debsa 3000 gevär å 45 rdr 75 öre stycket, han genast i ananom hörde 3000 bomskott, hvarför han alldeles icke förundrade sig öfver, att presterna afprutade anslaget till skarp ammunition, ty man kunde med löst krut åstadkomma precis detsamma. Hrr Bovin, Ridderstad, Henschen, Arenander, , Waldenström , Carlsson, Wistrand, Meijer och Pettersson instämde till hufvudsaklig del med hr Blanche. Hr Staaff undrade att ej hr Blanche strax utkräfver den fordran, han sagt sig hafva. Ställd mellan två sådana myndigheter som regeringen och hr Blanche hade ju utskottet handlat särdeles klokt då det ställt sig midt emellan dem båda. Utskottet har ansett att man genom alltför stora anslag skulle minska frivilligheten och att hela skarpskytteiden skulle komma att lida derpå. Vi se ock att från den sida, hr Blanche tillhör, man ifrågasatt att beväringen småningom inflyttades i skarpskyttarnes leder, men talaren ansåg detta endast vore att tillintetgöra frivilligheten samt yrkade bifall till utskottets betänkande. Hr Lindström beklagade att man genom bristande upplysningar redan till anskaffande af infanterigevär beviljat 320,000 rdr mer än som behöfdes, ty talaren hade från säker hand fått veta att nämnde belopp verkligen innes reserveradt, hvarigenom äfven den förut rid frägan om de 7000 gevären af honom framcastade förmodan bekräftades. Det kunde dock j falla talaren in att nu yrka afslag, då kanske egeringen derigenom skulle se sig förhindrad att ill skarpskyttarne utlemna det begärda antalet revär, utan han instämde derför med hr Blanche, viss att på hela denna hufvudtitel intet anslag å gerna skall af de skattdragande utbetalas som etta. Betänkandet bifölls med af hr Blanche yrkade örhöjningar, mom. a med 25 röster mot 2, b ned 27 röster mot 22 samt de öfriga utan voteing. nr mA ft fal — ALP Ht AD NO i