Aftonbladet – 14 mars 1866, sida 2

MUSIK. Kronjuvelerna anses af mången vara Aubers yppersta arbete och sannt är att, ehuru denna förtjusande operett af många skäl aldrig blifvit så populär som Fra Diavolo, ej heller är så jemn och helgjuten som Svarta Dominon, den öfverträffar dessa begge medtäflare i enskilda momenter af bländande melodisk prakt äfvensom den framför dem båda har första aktens poetiska rikedom i skildringen af ett romantiskt naturlif, hvilket — om vi undantaga Den Stummas oöfverträffliga barcaroler — sällan återfinnes i den store franske mästarens dikthing. Fröken Dianes på samma gång lekfulla och eeganta parti återgafs i går af mll Landelius, som, ehuru villigt vi erkänna hennes för tjenster i utförandet af åtskilliga andra roller, likasom hennes bemödanden i denna, icke rätt lyckades med en uppgift, för hvars tillfredsställande lösning fordras icke blott större vokala resurser än som stå henne till buds, utan äfven, i dramatiskt afseende, en viss nobless, som huru angenäm hennes apparation än i öfrigt må vara, på intet sätt är ett utmärkande drag deri. Att sången någongång röjde en osäkerhet, som man hos mill Landelius eljest sällan förnimmer, tillskrifva vi ingalunda bristande studium, utan fastmer en ganska naturlig rädsla, hvars menliga inverkan det varit auditoriets sak att förminska genom att åt artisten skänka den uppmuntran, som hennes sång i den vackra duo, som inleder partiet, rätt väl förtjenade. Af publikens sätt att mottaga första scenen bestämmes ofta nog hvad den erhåller i de öfriga. Hr Torslow, som i don Sebastians mindre betydande parti skulle ersätta hr Arlberg, tycktes oss med afseende på utseende och hållning särdeles passande för rollen och gjorde i allmänhet ett godt intryck med sin behagliga, ehuru föga starka salongsröst. Hvad beträffar aktionen skulle vi deråt i dess helhet tillönska samma värme och lif, som gjorde sig gällande i den förträffliga qvintetten, hvari hr Torslow utmärkt väl löste sin uppgift. MIL Gelhaars samt hrr Willmans och Uddmans talangfulla återgifvande af deras roller i denna opera är redan allmänt erkändt och förnekade sig icke; och hr Arnoldsson, hvars hastiga tillfrisknande är ea stor lycka för vår lyriska scen, var såsom alltid en präktig don Henrik. Åt orkesterns ytterst fina och vårdade ackompagnement egna vi särskildt vår hyllning.