Aftonbladet – 14 mars 1866, sida 2

nåste försöka mig på skidor, ehuru till följd af min ovana dervid detta blef mindre behagligt; men i sällskap med tvenne infödingar? lyckades det mig att komma fram till ett fäbodeställe s mil från byn, der äfven ett litet torp var beVi voro naturligtvis i behof att hvila och sökte derföre upp en ingång till familjens bostad, samt inträda uti ett litet uselt fähus. Der möter oss en anblick af den mest upprörande beskaffenhet. De, åtminstone då lefvande varelser der funnos, bestodo af — 4 minderåriga barn och ett kokreatur; allas utseende vittnande om det djupaste elände. Barnen t. ex., hvaribland det äldsta, en 12-årig flicka, som nu var den styrande i huset, var i anseende till kroppens beklädnad föga skyld af några påhängda fragmenter af förut utslitna trasor, hvilka ej kunde liknas till något plagg; dernäst en gosse, som också var kostymerad i samma genre, men som till råga rd sin olyckliga ställning äfven var utsatt för fallandesot, och nyligen fallit så nära eldstaden att han brändt sin ena fot rätt betydligt. De öfrige två yngre, hvaraf det yngsta endast 3 år, buro äfven sin beklädnad efter samma mode som de äldre. På tillfrågan huru de hade det, prulyete den 12-åriga flickan, som tycktes ega fullt medvetande af sin svåra belägenhet och dock tillika förrådde en själsstyrka, som endast kan påträffas hos öken nödens offer, att deras moder, som är mycket sjuklig, icke på en lång tid varit hos dem, utan uppehöll sig i någon annan aflägsen by bortåt finnskogarne. Deras s. k. fader hade redan för fem dagar sedan bortgått på bolagsarbete en mil derifrån och vid sin ortgång efterlemnat blott en alltför obetydlig del af hvad som fanns till uppehälle så för barnen som ock för den ko, som de hade attvårda, ätvensom ganska få vedpinnar till bränsle. Nu var allt detta otillräckliga förråd till alla delar uttömdt. Icke ett spår till väg fanns åt något håll i den djupa snön, hvadan en tillflyktsort för de små på intet vis var tänkbar, men flickan var ännu icke modlös! Då vi fortsatte vår färd till ett annat förp. 12 fjerdingsväg derifrån, var det hon som med hjelp af ett par skrala skidstumpar gjorde oss sällskap till nämnde torp, der hon blef undsatt med litet mjöl till gröt åt sig och sina små syskon, samt någia höstrån åt deras ko. Och liksom af en ödets skickelse hade samma dag, innan vi kommo, en okänd person anländt, hvilken efter utseende och hans sätt att besvara mina frågor, föreföll mig något mystisk, men utaf uppenbart medlidande för de stackars barnen företagit sig att skaffa dem litet ved till deras uppvärmande, som då i hög grad ledo af både hunger och köld. Sedan jag vid sistnämnde torp lyckats invänta den oförsvarligt vårdslöse fadren, och förvissat mig om dennes snara hemkomst, begaf jag mig åter till den förr nämnda byn igen, hvarest bor en i allo måtto välbergad och efter ortens sätt att räkna — förmögen bonde, som är köttslig farbror till de olycklige barnen jag nyss beskrifvit, men är sjelf barnlös. Tag vågade opåkallad göra min uppvaktning hos honom i hans präktiga bostad, der han, lik en väldig löntagare med oberoendets sjelfförnöjelse, målad .på sitt anlete, satt på sitt varma rum, och uppmanade honom med några vänliga, men från hjertats allvar gående ord, att han, såsom närmast skylld och bäst i tillfälle, borde ofördröjligen bispringa de mot den ögonskenliga nöden och måhända hungersdöden kämpande brorsbarnen. Derpå svarar han med den allra liknöjdaste min ungefärligen sålunda :Dä kan full hänne vi bohla si åt, så dåm int svällt ihjälP. Märkande att min målning icke ville anslå, öfvergaf jag hoppet att hos denne stolte bondaristokrat kunna väcka något medlidande för familjen i fråga, och vände derföre mina steg till andra af grannarne, som ega mindre af denna verldens goda, men der välviljan syntes vara rådande, och er tycktes min önskan finna bättre ve emedan de lofsade att genast vidtaga mått oc steg till de olyckligas räddning. Med något mildrade känslor skildes jag ifrån dessa nya vänner, för att åter uppsöka den aflägsna landsvägen.