Aftonbladet – 14 mars 1866, sida 2

I sättet om sådana gamla vänner till din far, som dessa Cockerells synas vara. Gif icke squiren en så dålig föreställning om din karakter. 4Låt henne vara, låt henne vara, sade han. Jag ser hvad hon menar. Hon ville hellre sitta hos min sjuka hustru än gå ut i sällskap i afton. Är det ingen möjlighet för henne att undslippa det. Icke den ringastet, sade mrs Gibson. Ett löfte är ett löfte, efter min tanka; och jag avser att hon är bunden ej blott af ett löfte till mrs Cockerell, utan af ett till mig — ett löfte att åtfölja mig i min mavs frånvaro. Squiren var missnöjd och när kan var det, hade han för vana att stödja en hand på hvardera knäet och sakta hvissla, liksom för sig sjelf. Molly kände denna vana och hoppades att han skulle inskränka sig till detta uttryck af sitt missnöje. Det var blott med största möda hon kunde återhålla sina tårar, och hon försökte att tänka på andra saker, för att bättre kunna bekämpa sin ledsnad. Hon lyssnade till mrs Gibsons milda, enformiga stämma, och sökte uppfatta hvad hon sade, men squirens synbara harm oroade henne alltför mycket. Slutligen steg han upp och sade: cNåväl — det kan nu icke hjelpas. Stackars frun, hon blir så ledsen, så ledsen. Men det är blott för denna afton — blott för en afton! Hon får komma i morgon, får hon icke det? Eller blifva aftonens nös jen alltför öfverväldigande så att hon skall hvila i morgon ?4 Det låg en sådan skärpa i de sista orden, att mrs Gibson blef rädd och ej vågade annat än uppföra sig väl. (Forts. följer.;