Aftonbladet – 12 mars 1866, sida 3

lej dras brist; att sjelfva öknens invånare ja I komma att skatta till våra behof. Ja! att t. samlingarne på Söderhatvets klippor hitlI föras för att befrukta våra fält — allt geFr, nom handeln: då synes mig denna närings a lgren, redan af dessa skäl, förtjena att välel villigare bedömas. Men långt högre än äldessa materiella tjenster, ställer jag dem hlsom handeln gjort och gör åt menskligheI ten i odlingens och upplysningens intresse. r Ty då inkräktaren blott lemnar efter sig r nedbrända och blodbestänkta ruiner i erlöfrade länder och agget i besegrade bjertan; när missionären och vetenskapsmannen, fl hvilkas nit och sjelfförsakelse ingen kan I I uppskatta högre än jag, blott framgår så 21 som den ensliga farkosten på hafvet, hvilkens fåra sammanfaller det ögonblick kölen fongakurit vattenspegeln: då framtränger andeln såsom en murbräcka, hvilken nedbryter hvarje hinder, som en förvillad statskonst och förvillade seder uppställt mot den menskliga odlingens framsteg. Och jag irrar mig derföre visserligen icke, då jag tror att handeln i sin stora verldsomfattande utsträckning utgör det mäktigaste redskapet i försynens hand till menniskoslägtets lyftning; — ja! att den bildar den stora och djupa, fast stilla flod, som tyst men säkert för värt slägtes öden fram till större odling, till högre ljus och till en allmännare menniskornas förbrödring.? Dessa åsigter har jag under den förflutna tiden icke funnit någon anledning att förändra; men då det icke lärer kunna förnekas, att hvad som ligger på bottnen af hela denna förhandling utgör den ytterst vigtiga frågan, hvilkendera grundsatsen som i handelslagstiftning skall anses riktig — frihetens eller tvångets — och då deraf slutligen måste bero sjelfva riktningen, hvari den skall gå, så skulle jag äfven vilja för ett ögonblick leda uppmärksamheten på några af de Istora sanningar, hvilka synas mig vara med outplånliga drag inskrifna i historien. Att en fortgående utveckling af de menskliga begreppen och lagarne verkligen eger rum, torde väl icke af någon gerna kunna förbises, eburu dessa framsteg, på grund af vår inskränkta måttstock af tiden, ej hastigt kunna framträda, utan först efter långa mellanskof blifva synliga. Men vid en närmare granskning skall man likväl med lätthet finna, ej blott att detta utvecklingsarbete oafbrutet fortgår, utan ock att hvart och ett af de sist förflutna -eklen synes liksom ha haft till sin uppgift att realisera någon viss stor id, för att derigenom lyfta menniskoslägtet ett nytt trappsteg på dess väg mot en större frihet och sjelfständighet. Så blef det åt sextonde och sjuttonde århundradet förbehållet att, efter outsägliga lidanden, tillkämpa sig, åtminstone en viss grad af tankeoch trosfrihet. Så har det adertonde seklet, efter ej mindre förfärliga strider och olyckor, lyckats grundlägga den politiska friheten. Och så är det också, enligt min öfvertygelse, det innevarande år-, hundradets stora, välsignelserika uppgift attF våterkalleligen befästa den menskliga verk-e samhetens frihet i alla riktningar — att häfda lr arbetets rätt och ära. q I om — 2 ? SS 911 80 08 OA OO OK KR 3 Er I Fo Rv PR rn he a NA De skrankor, som afstängde egna med borgarnes fria verksamhet sinsemellan, ha till största delen redan fallit; och de hinder, h ilka ännu med sådan ifver uppstälp las och försvaras, för att skilja de olika folken från beröring med hvarandra, skola också ganska visst komma att mer och mer undanrödjas. Att närma sig detta måloch g dermed äfven verka till utbredning af den tanken, att folkens lycka och fördelar ickele behöfva stå i strid med hvarandra, utan2 fasthellre bäst kunna uppnås gemensamt, detta är, efter min bestämda tro, ett al de vackraste dragen i detta tidehvarfs histo-!p rie; och att äfven i min ringa mån hafvad fått medverka vid en handling isådan sy t-b hing, skall alltid förblifva ett af mina käraste politiska minnen. L Man bemödar sig emellirtid — och vilp; hafva just nu ef den siste värde talaren !h hört ett försök i den vägen — att fram-p! ställa denna tidens riktning till en större vu samfällighet mellan folken, såsom fiendtlig mot nationaliteterna, och man tyckes vilja ej påstå, att den, som anser sitt lands fördel icke befrämjas genom dess isolering, hanJ: skulle också vara mindre mån om dess egna intressen och hafva mindre känsla för dess sjelfständighet och egendomlighet. Jag bestrider denna åsigt och dessa påståenden a på det bestämdaste. Gemensamhet och för-n: bindelse med andra folk behöfver icke ut-fö plåna kärleken till sin ezen nationalitet:in tvärtom, denna bör, enligt min tanke, just derigenom blifva ännu kärare. Ika litet som någon, af det skäl att han är en god medborgare, måste vara en sämre familje-bl medlem, lika litet behöfver den, som med ty välvilja och broderskärlek ömfattar menskligheten i sin helhet, derföre vara mindre varm för sitt fosterland. Man kan och mankK, bör vara i främsta rummet tillgifven de sina) m och sitt samhälle; men man uppfyller sä-i 1 kerligen icke heller i dessa hänseenden sina lä! pligter behörigen, om man glömmer att man derjemte är menniska. ; Jag har kanske redan alltför länge dröjt aa vid undersökningen af sjelfva grunden förch in sund handelslagstiftning, men det mit för mig nöd att ätmin gorlunda fullständigt få framlägga skälen! ör min fasta riygelse, att riktningen pa ör denna lagstiftning icke kan eller bör l sig fera någon annan än en utvidgad frihet. D: (Forts, följer.) att Nordvestra stambanan. lar Till Redaktionen af Aftonbladet. oe Då såväl i insända upsatser i eder tidning, som bl: synnerhet i tidningen Nya Wermlands Boston Se