Aftonbladet – 12 mars 1866, sida 3

UP. Tee OC TUCIIDIRT INUABIC Val allUULI nlalltid vara, att hvarje näring verkligen skal ;-llända allmänheten till gagn och icke til I skada; och till gagn för allmänheten bli i ju en näring först då, när den bidrager at .lemna en god vara till billigt pris. Mer rOm nu följden af vissa näringars uppkoms å loch beskyddande verkligen skulle vara, ick slatt effekterna derigenom erhölles af bättre beskaffenhet och till billigare pris, utar tvärtom, att de blefve sämre och måste be. . talas dyrare än eljest: då frågar jag, om -Jen sådan anordning kan vara riktig och nyt-Itig, och om den icke står i strid med sitt Jeget ändamål. Mig vill det åtminstone synas vara alldeles klart, att ur principiel synpunkt skyddssystemet alltid råkar in i en ohjelplig motsägelse med sig sjelf, och att den yttersta logiska slutföljden måste vara, att detta system är antingen onödigt Jeller skadligt. Ty om en inhemsk näring lär nyttig för det allmänna, det vill säga Jom den kan lemna god vara för billigt pris, så behöfves ju icke något skydd; och Jom deremot en näring behötver skydd, det vill säga ej kan femna en vara lika god och till samma pris som det för I hvilket hon genom utbyte kunde från Jannat håll anskaffas, då länder ju en sådan päring icke det allmänna till gagn, utan till skada, och den bör således ej fortfarande på dess bekostnad upprätthål28. Vid pröfningen af dessa frågor använder man dessutom vanligen vissa benämningar, hvilka i och för sig sjelfva utgöra ett slags soplismer, emedan de förutom den sak som skall angifvas, jemväl innefattar förstuckna omdömen i frågan. Så t. ex. talar man alltid å ena sidan om att ?skydda? och bevara?, hvilket ju låter så vackert och förtjenstfullt; men å andra sidan om Pöfversvämning? och mera sådant som innebär förödelse och grymhet. Men om man närmare undersöker hvad med dessa uttryck egentligen åsyftas, så finner man, att det såkallade skyddet? ingenting annat betyder, än prisstegring på varan och hinder för köparen emot att på förmånligaste sätt anskaffa hvad han behöfver, samt att med den såkallade öfversvämnirgen? deremot menas endast en god tillgång på det som önskas och erfordras, hvilken tillgån man derföre bemödar sig att förvandla till brist. Mig synes likväl, att det är tillgången, icke bristen, som bör vara föremålet för våra sträfvanden. Man skulle eljest slutligen kunna komma ända derhän, att många af lifvets vigtigaste behof, hvilka nu af alla fritt kunna uppfyllas, endast borde genom konstlade medel få tillfredställas, för att derigenom en vinst skulle tillskyndas nägra få. Om t. ex. ingen tillåts att torka sina kläder i solen, eller att begagna dagsljuset, så skulle utan tvifvel torkinrättningar och ljusfabriker deraf finna sig väl och skörda fördelar, men jag hemställer om detsamma skulle kunna sägas om allmänheten. Hvar och en finner, att dessa exempel, med flit valda bland ytterligheteina, icke hafva nå gon annan mening, än att genom sjelfva sin orimlighet, så klart som möjligt visa, hvarthän den fulla konseqvensen leder af ett system, som, falskt i sin grund, endast på det sätt kan försvaras, att man icke till en alltför upprörande grad (efter olika tycke och smak) vill påyrka dess tillämpning. Men,: mina herrar! då man talar om detta nu så lofordade system, om denna så ädla pligt att ?skydda, så är det emellertid nödigt att först och främst för sig uppställa frågan hvem det är som skall NN a das. Jag för min del besvarar denna fr så, att det är allmänheten, den oupplysta allmänheten som behöfver och bör skyddas mot de enskilda intressena; och frågar man mig vidare, hvad det är som bör tagas i hägn, så svarar jag: det är aftalets frihet; det är rättigh oförkränkt få å Att deremot. kämpa för monopoler och privilegier, äfven i modifierad form, att söka tillvinna sig egna fördelar på andras bekostnad, detta är efter mitt begrepp icke rättvist; och det innefattar dessutom ett frö till ständig inre söndring, till fortgående strider och svaghet inom samhället. Och slutligen lemnar detta system icke heller någon fast och varaktig grund för näringarne sjelfva; ty det är först sedan skyddet upphört, som dessa blifva i egentlig mening sjelfständiga. Först då kunna de utan att lefva i ständig oro för rubbningar, i lagstiftningen med trygghet utveckla sig, och i mån af sina krafter uppträda på verldsmarknaden, Hela denna stats-hushållnin slära, Yhvars grundtanke är, att man, såvidt som möjligt, bör undvika att tillhandla sig andra länders produkter, och i stället bör förse sina behof genom egna tillverkningar, utan afseende på dessas kostnader, hvilar också på en oriktig grund. Den anager såsom utgångspunkt den falska satsen, att handeln i stället att medföra ömsesidig fördel blott är ett medel för den ene att rikta sig på den andres bekostnad och att det som den ena parten vinner nödvändigt måste af den andra förloras. Detta är likväl en skef och föråldrad åsigt, hvars felaktighet borde vara uppenbar redan derigenom, att, såvida handeln är fri, sjelfva den omständigheten, att aftalet kommit till stånd, måste bevisa att begge parterna ansett detsamma för sig förmåvligt! Men den stora handeln, eller det ömsidiga utbytet mellan de olika folken, utgör dessutom, enligt min tanka, cj blott ett oändeligen stort och vigtigt medel för tillfredställandet af menniskans mångfaldiga yttre behof, utan ock till utbredande af all män kultur. För många år sedan har jag på detta rum yttrat några ord i samma syftning, hvilka säkert äro längesedan glömda äfven af dem, som då voro nätvarande, och då dessa ord aldrig blifvit i något protokoll intagna, samt troget uttrycka mina tankar i ämnet, så tillåter jag mig att nu anföra desamma, Jag sade då: Om man besinnar, att till och med polarländernas tillgångar genom handeln komma den öfriga verlden till nytta; att Kinas och Indiens rikedom på angenäma, närande och lifvande lefnadsmedel oenaom handelna maedvarkan ära fin en att ärligen arbeta och att sjula sitt arbetes frukter. RIE Nr tät tt Nr a