Aftonbladet – 10 mars 1866, sida 2

kets ständer, att afgifva en förklaring, l varigenom detta alldeles obestridliga fak-1 im skulle förnekas; och jag kan icke föställa mig, att så beskaffade anmärknin-s ar, som de nu framställda, hvilka måtte afva tillkommit af förhastande, skulle kunna f rikets ständer biträdas. Å 1 j Men jag fattar emellertid mycket väl det1 ynbart oförklarliga deruti, att den sak,l! om utgör hufvudföremålet för pröfningen,! ler a traktatens godkännande, kun ! at på somma gång klandras och likväll! ;rordas, Detta måste otvifvelaktigt, enligt ! in uppfattnivg, förklaras på det sätt, attl! tskilliga af dem, som på grund af flera-! anda vigtiga skäl, icke ansett sig böra örkasta traktaten, hvars gagn i många häneenden de icke kunna förneka, likväl hysa tora betänkligheter mot den friare handelsrgstiftningen i allmänhet, hvaraf dennal raktat utgör en mycket moderat tillämping. Och då dessa farhågor rörande sjelfva rundsatserna, hvilka här blifvit vidlyftigt mordade, otvifvelaktigt också utgöra sjeltva ärnpunkten i motståndet mot den förevaande traktaten, oaktadt detta motstånd låar jemväl mångahanda andra former, så nser jag mig icke böra underlåta, att i tin ordning, till någon närmare pröfning, ipptaga den vigtiga frågan, huruvida dessa riare handelslagstiftningsgrundsatser verkigen innefatta så stora vådor, som man förnenar, eller om de icke fasthellre äro de nda, som befinnas vara statsekonomiskt iktiga, och som hvila på rättvisans oförnderliga grund. Innan jag ingår i detta ämne, vill jag lock förutskicka-den anmärkningen, att — huru jag utan tvifvel bör vara ganska mickrad af en så kompetent domares, som rih. Rudolf Cederströms här afgifna förlaring, att den framställning som af mig notsågs, väl kunde förväntas motsvara skönretssinnets fordringar, men för öfrigt torde lifva af mindre värde — jag likväl på förvand afstår från alla anspråk att kunna aippfyila friherrens förväntningar iafseende vå formens prydlighet, enär detta alldeles cke utgör hufvudföremålet för mitt bemölande. Hvad jag deremot främsta rumnet verkligen eftersträfvar, det är, att så ångt jag förmår, lägga någon styrka i bevisningen, samt gifva uttrycken klarhet, och lerom skall jag äfven denna gång söka bemöda mig. Det ämne, hvilket jag nu uppställer, som föremål för en i möjligaste måtto kort beha dling, nemligen den vigtiga frågan, på hvilken grund handelslagstiftningen ytterst bör byggas, eller i hvilken riktning den bör gå, är emellertid af sådant omfång, att vid ett tillfälle som detta, en begränsning deraf nödvändigt måste ske. En sådan inskränkning utgör likväl en uppoffring, ty den fullständiga bevisningen af en sak, uppnås utan tvifvel säkrast derigenom, att man först ådagalägger grundsatsernas fulla, logiska riktighet, och sedermera visar, att dessa grundsatser äfven blifvit af erfarenheten bekräftade. Enligt min tanka betraktar mani allmänhet frågan om handeln alltför ensidigt. Man tänker härvid nästan alltid, nära nog uteslutande, på afsättningen — på att sälja förmånligt. Man glömmer, eller man förbiser, alt all handel likväl egentligen icke är hågot annat än utbyte (förmedladt genom penningen), och att dervid alltid ingår två operationer — att sälja och att köpa. Hvarje säljare måste finna en köpare, för att handeln skall ega rum; hvad den ene säljer, köpes af den andre. Men hvilket är nu hufvudbegreppet af dessa två? — Hvarföre arbetar man? — Hvarföre producerar man? — Hvarföre säljer man? — Jo! för att kunnå köpa; för att kunna tillfredsställa ett behof. Det yttersta målet för arbetet och produktionen är alltså, att kunna konsumera, att kunna tillfredsställa sina önskningar och behof, och detta kan, såsom hvar och en vet, ske antingen direkt, derigenom att man sjelf producerar hvad mean behöfver, eller indirekt, derigenom att man producerar ett annat föremål, och i utbyte mot detta bereder sig tillgång till hvad man sjelf ej. velat eller kunnat åstadkomma. Men man tror kanske, att denna sednare utväg endast utgör en underordnad del af frågan orå behofvens fyllande. Det är likväl just motsatsen, som utgör det verkliga förhållandet. Om man nemligen besinnar den oändliga mångfalden af alla de behof, som sammanhänga med vårt närvarande kulturtillstånd; den arbetsfördelning, som utgör enda vilkoret för deras uppfyllande; de präkneliga utbyten af tjenster och värden, såväl andliga som materiella, hvilka häraf äro en följd och en nödvändighet: då mäste man nästan häpna öfver storheten af denna företeelse, så alldaglig den än är. Man skall då också lätteligen inse, att man här vidrör sjelfva roten af hela den nyare civilisationen, och att man verkligen befinner sig inne på en af de stora frågor, som bestämma skillnaden mellan menniskan isolerad och menniskan i beröring med sina likar på jorden. Ja, mina herrar! Det fordras blott en hastig blick på allt hvad vi behöfva, allt hvad vi hvarje dag, hvarje stund begagna, på alla de ansträngningar, alla de omflyttningar, som härtill varit nödvändiga, för att öfvertyga oss om, att millioner menniskor varit verksamma och arbetat för att bereda oss dessa förmåner; och tanken nästan svindlar, då den söker genomlöpa alla de oräkneliga kombinationer, som dervid uppkommit. Och likväl har allt detta skett, utan väld, utan förtryck, utan att någon lidit orätt. Men huru skulle väl sådant varit möjligt, om ej en stor, mäktig och sann grundsats varit den verkande kralten, den ledande tanken, som . ordnat det hela?! Och denna stora grundsats, denna fruktbärande tanke, som allena färmått framhreinoa allt defta den