Aftonbladet – 10 mars 1866, sida 2

STOCEHOLM den 10 Mars. Statsrådet friherre Gripenstedts r örsta anförande angående franska handelstrak täten den 8 Februari. ; Den stund, efter hvilken jag mången gång har längtat, är nu ändtligen kommen. Då lg man, liksom jag, under åratal, från vissajlg håll varit ett ständigt föremål för klander;g lå man dervid fått uppbära beskyllningar, att hafva öfverträdt grundlagarne, att hafva f missvårdat sitt lands intressen, att med yt-, lighet och lättsinne hafva skött ett ansvars-; fullt kall, att för tillfredsställandet af egen 1 fåfänga eller maktlystnad hafva uppoffratf hela samhällsklassers väl; och då dette klan ; der äfven här fått ett förnyadt uttryck — då mina herrar! blir det ett behof, som hvar och et lärer finna naturligt, att få uttala lt sina äsigter och få träda inom skranket med ; sina mötståndare — icke på den öpppna f tummelplatsen för passioner och intressen, (t der allt kan sägas, men ingenting behöfver!) bevisas, utan inför ridderskapet och adelns , protokoll som skall stå qvar och vittna, ; uruvida beskyllningarne voro befogade ell; ler icke. 1 Den fråga, som nu närmast föreligger, , nemligen huruvida rikets ständer böra god-; känna den till deras pröfning öfverlemnade franska bandelstraktaten eller ej, synes mig , vara mycket enkel, fastän många hafva be: , mödat sig om, att göra den så invecklad ,; som möjligt. ; Efter mer än hundra års fruktlösa försök, har det lyckats K. M:t att med Frankrike afsluta en handelsoch sjöfartstraktat. Den kongl. propositionen lemnar upplysning om, huru ofta dessa försök förut misslyckats, och h. exc. utrikesstatsministerns yttrande iäm: net bör hafva öfvertygat ridderskapet och adeln, att underhandlingarne härom icke utan svårigheter kunnat genomföras. Emellertid har, såsom vi alla veta, efter långvariga bemödanden, och genom ömsesidiga eftergifter, en uppgörelse kommit till stånd, enligt hvilken alla de förmåner, såväl i fråga om handel som sjöfart, hvilka blifvit af Frankrike till något annat land beviljade, äfven kommit oss till del, under det att, å vår sida, de medgifvanden, som blifvit gjorda, äro i nästan alla afseenden mindre än de, som af Frankrike fordrats och erhållits af öfriga länder, med hvilka dylika traktater på sednare tider blifvit ingångna. Mina herrar: Jag säger icke detta, för att på grund häraf söka åt regeringen förvärfva något beröm, ty hon har i detta fall blott gjort sin skyldighet samt dervid begagnat de gynnsamma omständigheter som erbjödo sig, och härför fordrar hon hvarken beröm eller tacksamhet; men hvad jag deremot tror att man borde erkänna, det är, att den nuvarande regeringen åtminstone lyckats bättre än sina föregåvgare, och att vi blifvit vid detta tillfälle af Frankrike välvilligt bemötta. När nu det så länge eftersträfvade resultatet af dessa underhandlingar — jag vågar säga det — endast på grund af konstitutionel grannlagenhet, af K. M:t framlägges för rikets ständer, till deras godkännande, så har man; å ena sidan, klandrat just detta öfverlemnande af ärendet till rikets ständers pröfning, eftersom det ej var nödvändigt, samt å den andra sidan, funnit sig missnöjd med sjelfva bestämmelserna i traktaten. För min del kan jag lättare fatta det nu först omförmälda klandret, ehnru det, efter min åsigt, hvilar på en oriktig uppfattning af konstitutionella förhållanden; men huru man med något fog, eller med någon följdriktighet, kan framkomma med sådana an märkningar i sjelfva saxen, som bevillningsutskottet framställt — detta förmår jag verkligen icke begripa. Utskottet har nemligen i främsta rummet sagt, att ?de fördelar man kunnat vänta och hoppas af en traktat med Frankrike ej kunde anses vara nöjaktigt vunna?. Andra talare haiva redan förut påmint, att när en sådan anmärkning framställes, så borde det åtminstone vara en skyldighet att uppgifva hvilka de förhoppningar och förväntningar äro, som blifvit besvikna — ett anspråk, så mycket mera berältigadt, som, enligt hvad upplyst blifvit, alle de fördelar, hvilka tillkommit vida större och mäktigare länder än Sverge, blifvit äfven åt oss beviljade, oaktadt våra medgifvanden varit vida mindre än deras. Det kan visserligen härvid invändas, att någon bestämd gräns för önskningar och förhoppningar icke finnes. Någon skulle t. ex. kunna hoppas och förvänta, att när han kommer ut på torget här nedänföre, han skall finna en diamant af oberäkneligt värde, Ja! detta låter säga sig; men huruvida en sådan förväntan skulle vittna om någon högre grad af omdöme och förstånd, detta lemnar jag derhän. Utskottet har vidare sagt, att?rikets ständer förväntat, att franska bhandelstraktaten skulle blifvit underställd rikets ständers pröfning:och godkännande, innan de bestäm-. melser den innehåller blifvit tillämpade?; Mot denna anmärkning nödgås jag med ledsnad erinra, att jag dervid saknar en vigtig omständighet — ja! en synnerligen vigtig omständighet — neml, öfverensstämmelsen med det verkliga förhållandet. Nu är det likväl motsatsen dertill som utgör sanningen. Ty rikets ständer, hvilka väl måste betraktas såsom en moralisk personlighet, och der: före såsom beståndande, hafva vid sistlidne riksdag, ickeallenast förklarat sig ?förvänta?, utan de hafva alldeles bestämt för. utsalt, alt en traktat med Frankrike före denna riksdag skulle komma till stånd och blifva tillämpad, och de bafva på denna förutsättning grundat sitt beslut vid beräkningen af tullinkomsterna under den nu ionevarande statsregleringsperioden. Det måste då, enligt mitt begrepp, väcka den