Aftonbladet – 7 mars 1866, sida 3

4 1 Y i ) b j J aldrig utplånas, ehuru den kan antaga annan -Å form. u .I mandöm, den Iefver med lif i nationen. En så: Ifråga är — rent af en obetydlighet vid närmare vara af största nytta att ungdomen öfvades i vapens handhafvände, äfren om ej skarpskytteför5 JENGIT IVUVRUCS HaRla LUullnlat på IJOTUdBEIN, på det ej andakten i kyrkorna måtte störas på Lodagen. Samhällets frid måste dock ställas högst. T Mannerskantz utvecklade i ett särdeles varmt föredrag sina tankar rörande skarpskytterörelsen, den fan ansåg vara ett helt naturligt uttryck för den grundtanke, som aldrig någonsin kan ntplånas ur svensk mans bröst, nemligen. att hvarje man är skyldig att offra lif och blod för fosterlandets försvar. Denna tanke kan hade skarpskytteidn tydligen tagit dan id borde derför efter allra yttersta förmåga underhållas och utvecklas, och det anslag hvarom betraktande — beviljas. För öfrigt ansåg tal. det eningar funnes. Grefve Mörnper hyste många och stora betänkligheter mot det sätt hvarpå man vill ordna vårt nationalförsvar. Dessa nationalförsvarare har man nu behagat kalla skarpskyttar; men sådant natiohalförsvar ha vi haft. förr, vi ha haft håg för krigareyrket förr också. 1 talarens tanke vore skarpskytteväsendet ett chaotiskt element, och det vore högst farligt att bygga fosterlandets försvar, på ett sådant. Om de summor, som i denna punkt förelåg att utgå, i stället användes på en fullständigare utbildning af beväringen, så vore dessa penningar mycket bättre använda och man erhölle vida större garantier, men meningen är väl att undergräfva hela beväringsinstitutionen.. Öfvandet afskolungdomen vapens bruk vore bra, men något att lita på i farans stulid vunnes ej genom detta blott och bart; det är förpligtelsen som felas dettä slags krigare, förpligtelsen att i nödens stund gjuta sitt blod för fäderneslandet. Tal. hade flerfaldif gånger sett skarpskyttarne marschera ut till sina öfningar — de gå just förbi hans fönster — han hade sett både förtruppen, sjelfva truppen oeh eftertruppen, och det måste han säga, att det hela såg ej så fasligen krigiskt ut. Man knappade in. på anslagen till beväringen, men då borde man ej slösa på skarpskyttarne. Vi känna hvilka stora tjenster bevärimgen gjort vid flera kritiska tillfällen, så att den sannerligen ej borde försummas. Hr Tornerhjelm ansåg att frågan om ord: nandet af vårt försvar borde ligga alla ömt om hjertat; här vore alldeles icke fr a om att lifrva nationalandan. Af det nu begärda anslaget erhölle armåns befäl och underbefäl nytta. Yrkade bifall. Frih. Spreogtporten kunde ej förstå huru skarpskytteväsendet skulle kunna undergräfva beväringsinrättningen; denna vore ju en sak för sig. Rörelsen vore särdeles vacker och vi borde vara stolta öfver att vara medborgare i ett land, der denna rörelse uppstått, der den kunnat fortgå utan att man kunnat se några vådor af den. Skarpskytterörelsen har uppfyllt mer än man kunnat hoppas, den borde derför understödjas af staten. Yrkade bifall. Hr v. Kremer ansåg skarpskytterörelsen nyttig såsom framkallande en krigisk anda hos na: tionen, kärlek hos ungdomen till eldvapens handterande och kunskap om deras begagnande. Yrkade bifall. Frih. Beckfriis, som också poem bifall, upplyste, att inom utskottets afdelning den åsigt fon sig gällande, att numerären 40,000 man orde i anslag till instruktörer få 60,000 rdr, då vid förra riksdagen 20,000 man fått 30,000 rdr, men utskottet hade dock ansett sig böra nedpruta summan till 50,000 rdr. Hr Dalman instämde fullkomligt i de af hr Mannerskantz uttalade åsigter rörande nödvändigheten af att på allt sätt uppmuntra den fosterländska skarpskytterörelsen, på det att den må än mera gå framåt, Tal. frågade grefve Mörner hvilka storverk vår beväring väl förmått uträtta, det skulle vara intressant att få höra talas något närmare om dessa. Ar Fitinghoff delade också hr Mannerskanfz tankar om skarpskytteföreningarnes obestridliga nytta vid vårt lands försvar emot en fiende. Frih. Klinekowström kunde ej inse hållbarheten af de skäl grefve Mörner andragit för sitt ogillande af skarpskytterörelsen. Som grefven ej vore militär ville tal. med anledning häraf framdraga en liknelse från ett fält, der grefven vore fullt hemmastadd, nemligen från landtbruket. Om landtbrukaren fördömde en strid ström så blefve följden blott en öfversvämning, som skadade hans åkrar, ängar o. s. v. Men leddes vattnet med förstånd, skulle det medföra rika skördar. Tal. trodde att denna liknelse ej skulle vara alldeles obegriplig för gretve Mörner. De af grefve Lagerberg lemnade sifferuppgifter förande skarpskyttarnes styrka vore nog intressanta att höra, men det kunde ej nekas, att de bade en viss bismak och chefen för landtförsvarets kommandoexpedition gjorde ej regeringen någon tjenst med att nu komma med dessa uppgifter. Statsutskottet kunde ju ej göra annat än hålla sig till K. M:ts proposition. Nu försvarar cheten för kommandoexpeditionen utskottets förslag, men chefen för landtförsvarsdepartementet mäste försvara K. M:ts proposition — det skulle bli intressant att se hur de reda sig ur detta dilemma. Hr Lagerhjelm uttalade sin glädje öfver skarpskytterörelsens utveckling och yrkade bifall till utskottets förslag. Grefve Björnstjerna instimde med friherre Sprengtporten och beklagade de aktade talarne grefvarne Mörners och Liljencrantz anfall på skarpskytteidn, om hvars segerrika framgång tal. var öfvertygad. Få länder kunna framvisa en så fosterländsk rörelse som denna, en rörelse, i hvilken ej ingick Jek utan allvar, en rörelse, som var förenad med mödor och uppoffringar. Med glädje hade tal. åsett evolutioner af skarpskyttekårer, evolutioner och exercis, som kunnat hedra indelta eller värfvade trupper ur armen — allt detta åstadkommet på kort tid, men genom kårens egen håg och energi. Vid tillfälle af krig skulle skarpskyttarne blifva till stort ROen, ty armen och beväringen kunde genom lem frigöras och operera på ett håll medan skarpskyttarne öfvertaga försvaret på ett annat. I tal:s tanke kunde man ej värdigare fira sabbaten än med att på den öfva sig i vapnens bruk till fosterlandets försvar. Om man, såsom grefve Mörner ville, ansloge dessa 50,000 rår till beväringens öfvande i större skala, så räckte denna summa ett par dagar på sin höjd. Det vore ju helt naturhbgt att utskottet höjt beloppet, då de sednaste uppgifterna rörande numerären inkommo i Januari, men den k. propositionen omfattade vppgifter för längre tid tillbaka. Tal. anhöll att ståndet ville skänka sitt bifall till utskottets förslag. Statsrådet Reuterskjöld hade tända från skarpskytterörelsens början gjort sig stora förhoppningar om den, liksom han också gör om hela svenska nationens tapperhet och styrka att lörsvara sig mot en infallande fiende. Hvarken konungen sjelf eller någon af hans rådgifvare hade heller någonsin visat sig afvog mot skarpskytterörelsen, men regeringen hade ej väntat sig att skarpskyttarnes aktiva uppträdande skulle leda till något mera än ett godt ortförsvar. Regeringen har understödt skarpskytteföreningarne och hon hoppas att skarpskytterörelsen ej skall dö utan tvärtom få allt kraftigare och kraftigare lif, ja att vid första fiendtliga skott den riktigt skall utveckla hela sin lifskraft, och man skall då !å se att svenskarne skola veta försvara sig fastän en liten vation. Tal. var öfvertygad att föreningarne skola, utan några särskilda föreskrifter, välja de instruktörer de sjelfva anse för de bästa och man har under den tid som förflutit icke fått någon anledning att to, det de hädanefter skulle handla på annat sätt. Då K. M:t afgaf sin proposition i ifrågavarande ämne, var den stödd på den då kända numerären och de stadgade förteckningarne öfver skarpskvttarNT Sr HR hh mV ÅA re RR — — — — — —