Aftonbladet – 7 mars 1866, sida 3

60, 1 anledning om motion om revisioh af stadgandena rörande teknologiska institutet, godkändes äfven. Slutligen tillkännagaf talmannen, att i hållen talmanskonklav föreslagits det de begärda anslaJgen till jernvägsbyggnader m. m. skulle förekomma till behandling i nästkommande önsdagsplenum, och lemnade ståndet sitt godkännande till detta förslag. Ståndet åtskildes kl. 2 e. m. FREDAGENS PLENUM. Ridderskapet och Adeln. (KI. 6 e. m.) Fortsattes föredragningen af Fjerde hufvudtiteln. Punkterna 35—40 godkändes etter någon disktission vid den förstnämnda, afstyrkande väckta I motioner om anslående af medel till Norrlands kustförsvar. Hrr O. v. Knorring och af Kleen beklagade att utskottet ej velat understödja dessa vigtiga motioner. Grefve A. Posse och statsrådet Reuterskjöld upplyste, att planen för befästande af inloppen till Hudiksvall och Sundsvall ännu ej hunnit pröfvas, hvarför k. proposition i ämnet ej kunnat ingifvas; men till nästa I riksdag torde K. M:t afgifva sådan proposition. II det outredda skick, hvari saken för närvarande befunne sig, hade utskottet ej kunnat taga någon befattning dermed. Punkten 4 mom, a afstyrker antagande al förslaget till ördnande af pensioneringen för armåns befäl och tjenstemän. Statsrådet Beuterskjöld redogjorde för frågans gång och belyste de skäl utskottet framlagt för sitt afslag, hvilka skäl tal. dock ej kunde godkänna. Tal. skulle önskat en återremiss af mom., men han ville ej förspilla tiden -dermed, då de andra stånden gillat utskottets hemställan. Sin regervation mot beslutet ville han dock nedlägga. Hr Rosensvärd ansåg att i en framtid fördelar skulle uppstå för armen derigenom att staten öfvertoge pensioneringen. Hufvudskälet till utskottets afslag ansåg tal. vara, att konseqvenserna af krigsbefälets erbjudande befunnits blifva för stora; men tal. trodde för sin del, att dessa icke varit så farliga, att ju Si erbjudandet kunnat antagas. Men andra skäl funnes äfven, såsom vår financiella ställning, sista ständerriksdagens supponerade motvillighet att bära ansvaret för åtgärden, o. 8. v. Tal. böjde sig emellertid för den utgång frågan redan fått. Frib. Klinckowström kastade en historisk återblick på armåns pensionskassas uppkomst och yttrade att krigsbefälet rörande kassans disposition icke vågat gå så långt som regeringen föreslagit eller ständerna begärt. Att ständerna ej skulle låta narra sig i den fällan, att pensionslagen skulle få civillags natur, det hade tal. sagt förut, tal. hade sökt medverka till detta beslut och det hade lyckats; ty komme pensionskassan vackert ned i det svalg, som kallas statsverket, så skulle man kanske e) få se en skymt af den. För öfrigt vore tiden ännu ej inne till en sådan öfverflyttning; armen förvaltade bäst sjelf sin kassa, som under tidernas lopp blifvit på tusende sätt kringskuren. Så länge tal. lefde och egde ett ord med i laget skulle han motsätta sig borttagandet af armåns pensionskassa, ty tal. ansåg den vara bland de säkraste värnen för hela landets trygghet. Mom. bifölls. De öfriga mom. i denna punkt biföllos utan diskussion; likaså punkten 42. Fyrtiotredje punkten rörande anslag till De frivilliga skarpskytteföreningarne. I mom, a tillstyrker utskottet ett anslag af 50,000 rdr för aflöning af instruktörer. Härom här i korthet redogöra. Grefve Liljeocrantz hade funnit, att det i afseende på skarpskytteföreningarne hade gått på samma sätt som med så mycket annat som händelsevis kommit på modet: man visste ej hur högt man skulle upphöja den. Regeringen hade varit så liberal att för ifrågavarande ändamål anslå 40,000 rår och det-hade bort vara tillräckligt ; men utskottrt hade varit ändå mera liberalt. Nå gon föreskrift hade det väl dock varit nödigt att lemna rörande tillsättningen af dessa instruktörer, ty eljest kunde det Jätt hända att man tillsatte personer, som ej vore hemma i det hvari de skola instruera, att man gaf bort instruktionsarvodet åt t. ex. en omtyckt rolighetsmakare. Hvad summan beträffar, hade det väl varit skäl att stanna vid de 40,000 rdr regeringen föreslagit, Tal. var öfvertygad att icke få delade den meningen, att det verkade störande på andakten, att skarpskyttarne hade sina öfningar på söndagarne ech han fann redan i denna omständighet ett skäl att icke anslå något till ett ändamål, som aldrig kan bringa någon välsignelse med sig. Grefve af Ugglas kunde ej dela den föregående talarens åsigter. Dessa skarpskytteföreningar vore visserligen ej af stor vigt för försvaret, men deremot en god stomme för en landtstorm, sådan regeringen föreställt sig den. Men hvarför hade K. M:ts begäran om 40,000 rdrs anslag blifvit af utskottet förhöjdt? Af utlåtandet hade tal. ej kunnat se det. Hvad K. M:t ansett tillräckligt borde kunna få vara nog; att öka är ej öfverensstämmande med utskottets proklamerade hushållsaktighet. Hr v. Francken yttrade, att då skarpskytterörelsen uppstod hade han verkligen ej hyst stora förhoppningar om dess uthållighet; men sedermera hade han funnit att han misstagit sig och han vore nu öfvertygad att skarpskytteföreningarne verkligen skola kunna uträtta något. Af dessa skäl hade tal. i utskottet yrkat förhöjning i anslaget, som, om man närmare tänkte efter, ej kunde kallas öfverdrifvet stort. Hvad göndagsexercisen beträffade kunde tal. ej anse den vanhelga sabbaten, tvärtom fann tal. det särdeles vackert och ARPDYSE NER att sedan på söndagsmorgonen öfningar hållits, man fram på f. m. håller sabbaten helig i Guds fria natur. På ett vida sämre sätt tillbringade förr en mängd ynglingar och män sin söndag, det torde ej kunna förnekas. Hr v. Knorring bad att få upplysa grefve Liljencrantz derom att denne misstagit sig, om han trott att mera lek än allvar inginge i skarpskyttarnes öfningar. Skarpskyttarne ansåg tal. skola i händelse af fiendtligt anfall kunna göra stora tjenster, ty man kunde skicka armån åt det häll der den bäst behöfdes, skarpskyttarne skulle under tiden åtaga sig försvaret. Yrkade bifall till utskottets förslag. Frih. Klinckowström måste bekänna, att skarpskytteidn, såsom den nu utvecklat sig, vore en så vacker rörelse inom nationen, att man borde göra allt hvad man kunde för att understödja den. Regeringen har visat att den vill göra det. Men på samma gång erkände tal. att han inom utskottet fasthållit vid K. M:ts förslag. och det af den anledningen, att tal. ansåg K. M. ensam bör kunna bedöma denna fråga. Tal, hade alltså fruktat för att den åsigt skulle få fart, som inom utskottet bland ledamöterna af bondeståndet högt uttalades, nemligen att längre fram skulle anslagen till beväringen öfverflyttas till skarpskytteföreningarne — en åsigt som tal. ej kunde dela. Grefve S. Lagerberg prisade det vackra i skarpskytteidn, som berde af nationen uppmuntras. Tal, lemnade en öfversigt af skarpskyttarnes numerär, af hvilken inhemtades, att i landet funnos i Maj 1864 194 föreningar med omkr, 23,0C0 man, i Jan. 1865 240 — dito dito 37,000 i Jan. 1866 290 — dito dito 42,000 Då K. M:ts proposition afgafs hade anslaget till instruktörer beräknats efter den för 1865 i Januari kända numerären och 40.000 rdr för ändamålet begärts, men då enligt skarpskyttebefälhafvarnes i början af detta år till landtförsvarsdepartementet insända rapporter numerären ökats, hade nutskottet häri funnit ett ckäöl att ka an. utspann sig en längre diskussion, för hvilken vil