Aftonbladet – 7 mars 1866, sida 2

TEATER. Dra maliska teatern erbjöd i går skådespelet af en fullsatt salong med anledning af två nya stycken, båda af förut här orepresenterade franska författare. Det förra, Ex operaloge af Jules Lecomte, år ett litet konversationsstycke af det vanliga slaget, icke mycket bättre eller sämre än flertalet, men framträdande med vissa anspråk på finare konturteekning, dem vi måste anse mycket ölverdrifna. Motiverna förete på det hela taget intet nytt; en ung enka, eom tvekar vid valet af ny man, men slutligen bestämmer sig för en ung, lofvende koöstnär, sedan hon upptäckt, att han ej mer är blind som förut — se der i kortaste sammandrag den enkla handlingen, söm synes oss något torftig. Utförandet på vår scen, öfverhufvud oklanderligt, kunde dock ej förläng stycket ett intresse, som tillförsäkrar detsamma en längre tillvaro. Deremot egnades lifligt och högljudt bifall åt det andra stycket Snedsprång af Varin och Michel Delaporte, ett bifall, eom vi tro mest kan skrifvas på återgifvandets räkning. Ty sjelfva innehållet är en temligen dekolorerad kopia efter Sardou, Martin och Labiche m, fl. af de äfven hos oss bekanta realistiska komediförfattarne, hvilkas uppgift egentligen är att roa, men som tillika vid utarbetandet af sina stycken, eftersträfva en vies moraliskt värdig hållning, som dock för en svensk publik vanligen tager sig något löjlig och tillgjord ut. Den nu ifrågavarande komedien är betydligt lösligare och gröfre enlagd än flertalet af denna skolas alster; karakterer och situationer lida af en öfverdrift och ett osammanbang, som fordra hela liffigheten af gårdagens återgifvande, föratt något så när kunna döljas. andra sidan erkännes gerna, att skrattlystnaden här rikligt tillfredsställvs genom det farsartade i de flesta scenerna, och att några bland desse vittna om verkliga anlag för bättre, gedigvare kowik. Vi vilja ej gå nyfikenheten i förväg genom ett upprepande af innehållet, hvilket dessutom ej företer något från skolans vanliga menr synnerligen äfvikande. Nog af, man behöfver ej frukta att ha trå kigt, åtminstone för en gång.